louisepersson

I skrivandets stund är det kvällen före julafton. Barnen har precis lagt sig i spänd förväntan för vad morgondagen skall innebära. Tösen är övertygad om att julafton innebär att då finns det snö. Hon sade för en stund sedan att: I morgon när jag vaknar så har snön kommit! Jag vet inte var hon har fått det ifrån, för det är inget hon är van vid... Årets jul har kommit smygande på tå, för jag har knappt märkt att den närmat sig. Men plötsligt var det bara några dagar kvar och jag insåg vikten av att inhandla det obligatoriska. Men för första gången någonsin har jag inte frossat. Jag har begränsat mig i matinköp och julklappar. Jag har insett att julen först och främst måste föra fram lugn och ro. För övriga året går i en väldig karusell, framförallt det år som väntar - valår!
Men när man nu sitter ensam kvällen före julafton så börjar jag minnas de jular som passerat och jag har framförallt ett julminne som jag bär med kärlek inom mig. Jag var runt 14 och var aktiv i kyrkans ungdom (!) i Herrestad. där fick vi förfrågan om vi hade lust att åka in till S:t Mikaelsgården och hjälpa till på Gemenskap i jul. Jag anmälde mig och åkte på julaftons morgon in till stan. Där var vi många ungdomar som samlades och andra som inte hade något annat eller någon annan. Det var unga, gamla och någon missbrukare som infann sig där till gröt och skinksmörgås. Vi ungdomar sjöng och pratade med helt främmande människor. Den dagen lärde jag mig låten "Born in the USSR"... Man vet aldrig om och när man gör någon nytta eller någon skillnad. Men jag lärde mig att julen ändå handlar om att vara tillsammans och jag har sedan dess alltid bjudit hem bekanta som jag vet är ensamma på jul.