louisepersson

Jag fick massage i fredags. När massören Christer Bodström tryckte på höger sida vid skulderbladet skrek jag nästan av smärta! Jag har haft en låsning just där sedan mitten av augusti. Några gånger har jag varit på "Rygg och led" för att komma tillrätta med låsningen och det hade nästan löst sig. Massören frågade vad det kunde vara som gjorde att jag återkommande fick just denna låsning? Han frågade om jag satt mycket vid datorn eller om jag har ett stillasittande jobb. Jag svarade att som förskollärare så sitter man inte stilla och det är inte mycket dataarbete. Men vi kom nog fram till att det handlar om vanlig enkel spänningsvärk! Men så frågade han om jag motionerar mycket... Jag var tyst en stund och brottades med samvetet: Vad skall jag svara, frågade jag? Säg du sanningen, sade Christer lugnt. Jag var sugen på att säga att jag nog motionerade en gång i veckan, men jag visste att han nog skulle genomskåda det efter att ha knådat ryggen: Nej, det är väl kanske inte så ofta nu för tiden...men jag tänker ofta att jag ska...,svarade jag slutligen. Jag kände mig grymt skamsen över att jag inte är den typen som alltid prioriterar motionen. Är man sedan gift med en friidrottstränare så känns det som om alla förutsätter att man lever för idrott! Så är det inte i mitt fall.. jag är nöjd med en god bok, ett teaterbesök...
När jag var färdigknådad och hade druckit det obligatoriska vattnet efteråt fick jag order om att promerera mera - gärna med stavar (!!!) Jag skall absolut ut och gå - snart någongång! Men det finns tusen ursäkter för att inte komma igång. Jag skall börja motionera mera men bara inte nu...