Sjuk!
Man är aldrig stor när man blir sjuk! Snarare blir man ynklig och självömkande - i alla fall jag! Jag har lyckats dra på mig en lunginflammation genom att jag dragits med en hosta under hela januari. Igår kväll låg jag nerbäddad i frossa och trodde att slutet närmade sig. Då hade jag 38.6! (inte jättehögt)
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och bad att få komma till primärvårdsjouren i Uddevalla, men då fanns bara ett fåtal akuttider kvar och den vänliga kvinnan menade att jag kunde gå till min vårdcentral dagen därpå. Jag frågade om hon inte kunde boka en tid för mig, men hon svarade att de endast hade fått möjlighet till det på ett fåtal vårdcentraler. Så jag blev lite sur och fällde en stilla tår över mitt öde...
Igår hade jag förövrigt varit på jobbet på dagen och klarat det galant med lite paracetamol i kroppen.
Idag kände jag att det var dags att uppsöka vårdcentralen. Jag ringde klockan 08.04 och kom fram med en gång. En vänlig röst svarade och lyssnade på mina åkommor och ansåg att jag borde komma på kontroll: - har du möjlighet att komma 09.45? Det var ju strålande att det gick att få en tid så fort och den nya läkaren som jag aldrig mött tidigare fick jag förtroende för. Hon lyssnade på lungor, hjärta och tittade i svaljet innan det var dags snabbsänkan. Det visade sig att den låg alltför högt och hon skrev ut Kåvepenin och hostmedicin.
På apoteket passerade numren i ett rasande fart. och tio nummer passerade på femton minuter. Sedan var jag helt färdig men det var ju dags för HSN-möte så jag travade dit och satt några timmar.
Sedan dags att hämta barn, laga mat, se Bolibompa, borsta tänder och.... natti natti.
29 januari
Äntligen.. jag börjar komma tillbaka till världen igen. Det var verkligen en chock för mig att förstå att man kan bli så sjuk, så fort! Jag har ju haft en envis hosta, men jag har inte tänkt på den så mycket. Men för en vecka sedan började jag få feber och allt blev så tungt. Att gå uppför några få trappor (som jag annars springer uppför) klarade jag inte utan pauser. Det tog ganska lång tid för mig att bli av med febern efter att jag fått penicillinet och jag fick även problem med bihålorna. Men nu står jag upp - äntligen!
31 januari
Trodde jag... har varit på min vårdcentral idag igen. De tog snabbsänkan igen vilken visade att jag inte blivit ett dugg bättre. Så en remiss och iväg till lungröntgen, sedan tillbaka till vårdcentralen för diagnos. Jodå, dubbelsidig lunginflammation och en ny penicillinkur! Läkaren ville sjukskriva mig i några veckor men jag kände att det inte var möjligt att vara borta så mycket. Men jag fick lova att vara hemma denna veckan och att sedan bara försöka jobba halva dagar. Louise, det här är inget att leka med, sade de allvarligt, du måste vila. Så det är väl det jag skall försöka göra nu och när jag känner efter så är jag fantastiskt trött.
1 februari
Det är märkligt vilka starka försvarmekanismer vi har inom oss. Idag är jag sjuk - riktigt sjuk. Ryggen värker, vilopulsen ligger på 100 slag och jag är trött. Men faktum är att jag nog egentligen mått så här dåligt i flera veckor men vägrat inse det. Nu var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag är sjuk och då kom symptomen. Samtidigt blir man ju lite rädd, lunginflammation dog man av förr. Och jag har redan genomgått en penicillinkur som inte gav någon effekt. Nu hoppas jag att den nya medicinen tar och att jag snart är frisk igen.
2 februari
Det är så svårt, men jag har jobbat på att ta det lugnt idag! Jag var inbokat på ett spännande möte klockan 14.00 idag, men jag valde att stanna hemma! Så nu på kvällen känner jag mig faktiskt piggare än vad jag gjort på flera veckor. Jag har inte tagit någon paracetamol på två dagar nu, innan tog jag det varje dag i två veckor. Så nu är jag övertygad om att jag är på bättringsvägen. Dock något svag än så länge.
5 februari
I morgon skall jag till jobbet igen. Underbart! Jag är fortfarande trött och jag har svårt med djupandningar. Allt hostande har gjort att bröstkorgen värker - fördelen är väl att jag har utvecklat nya hostmuskler i de sneda magmusklerna. Men det är härligt att vara på väg att bli frisk igen. Problemet är nu istället att inse och minnas att jag är försvagad. Jag behöver fortfarande ta det lugnt och vila mycket. Men tack för att sjukvård och medicin fanns när jag behövde det!
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och bad att få komma till primärvårdsjouren i Uddevalla, men då fanns bara ett fåtal akuttider kvar och den vänliga kvinnan menade att jag kunde gå till min vårdcentral dagen därpå. Jag frågade om hon inte kunde boka en tid för mig, men hon svarade att de endast hade fått möjlighet till det på ett fåtal vårdcentraler. Så jag blev lite sur och fällde en stilla tår över mitt öde...
Igår hade jag förövrigt varit på jobbet på dagen och klarat det galant med lite paracetamol i kroppen.
Idag kände jag att det var dags att uppsöka vårdcentralen. Jag ringde klockan 08.04 och kom fram med en gång. En vänlig röst svarade och lyssnade på mina åkommor och ansåg att jag borde komma på kontroll: - har du möjlighet att komma 09.45? Det var ju strålande att det gick att få en tid så fort och den nya läkaren som jag aldrig mött tidigare fick jag förtroende för. Hon lyssnade på lungor, hjärta och tittade i svaljet innan det var dags snabbsänkan. Det visade sig att den låg alltför högt och hon skrev ut Kåvepenin och hostmedicin.
På apoteket passerade numren i ett rasande fart. och tio nummer passerade på femton minuter. Sedan var jag helt färdig men det var ju dags för HSN-möte så jag travade dit och satt några timmar.
Sedan dags att hämta barn, laga mat, se Bolibompa, borsta tänder och.... natti natti.
29 januari
Äntligen.. jag börjar komma tillbaka till världen igen. Det var verkligen en chock för mig att förstå att man kan bli så sjuk, så fort! Jag har ju haft en envis hosta, men jag har inte tänkt på den så mycket. Men för en vecka sedan började jag få feber och allt blev så tungt. Att gå uppför några få trappor (som jag annars springer uppför) klarade jag inte utan pauser. Det tog ganska lång tid för mig att bli av med febern efter att jag fått penicillinet och jag fick även problem med bihålorna. Men nu står jag upp - äntligen!
31 januari
Trodde jag... har varit på min vårdcentral idag igen. De tog snabbsänkan igen vilken visade att jag inte blivit ett dugg bättre. Så en remiss och iväg till lungröntgen, sedan tillbaka till vårdcentralen för diagnos. Jodå, dubbelsidig lunginflammation och en ny penicillinkur! Läkaren ville sjukskriva mig i några veckor men jag kände att det inte var möjligt att vara borta så mycket. Men jag fick lova att vara hemma denna veckan och att sedan bara försöka jobba halva dagar. Louise, det här är inget att leka med, sade de allvarligt, du måste vila. Så det är väl det jag skall försöka göra nu och när jag känner efter så är jag fantastiskt trött.
1 februari
Det är märkligt vilka starka försvarmekanismer vi har inom oss. Idag är jag sjuk - riktigt sjuk. Ryggen värker, vilopulsen ligger på 100 slag och jag är trött. Men faktum är att jag nog egentligen mått så här dåligt i flera veckor men vägrat inse det. Nu var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag är sjuk och då kom symptomen. Samtidigt blir man ju lite rädd, lunginflammation dog man av förr. Och jag har redan genomgått en penicillinkur som inte gav någon effekt. Nu hoppas jag att den nya medicinen tar och att jag snart är frisk igen.
2 februari
Det är så svårt, men jag har jobbat på att ta det lugnt idag! Jag var inbokat på ett spännande möte klockan 14.00 idag, men jag valde att stanna hemma! Så nu på kvällen känner jag mig faktiskt piggare än vad jag gjort på flera veckor. Jag har inte tagit någon paracetamol på två dagar nu, innan tog jag det varje dag i två veckor. Så nu är jag övertygad om att jag är på bättringsvägen. Dock något svag än så länge.
5 februari
I morgon skall jag till jobbet igen. Underbart! Jag är fortfarande trött och jag har svårt med djupandningar. Allt hostande har gjort att bröstkorgen värker - fördelen är väl att jag har utvecklat nya hostmuskler i de sneda magmusklerna. Men det är härligt att vara på väg att bli frisk igen. Problemet är nu istället att inse och minnas att jag är försvagad. Jag behöver fortfarande ta det lugnt och vila mycket. Men tack för att sjukvård och medicin fanns när jag behövde det!
Kommentarer
Trackback