Att sjunga nationalsången...



Om någon frågar mig:
-         Louise, vad var det tokigaste du gjorde 2009? Så kommer svaret vara enkelt.
-         Det tokigaste och konstigaste jag gjorde var att sjunga vår svenska nationalsång a capella inför närmare 600 personer på Kropps damers hemmamatch i handboll.

Så är det! För ett tag sedan så ropade en gammal partikompis till mig genom bilrutan utanför våra barns skola:

-         Louise, sjunger du något nu för tiden?
-         Jo, lite grann i alla fall.
-         Skulle du kunna tänka dig att sjunga nationalsången på några hemmamatcher för Kropps damer?
-         Ja, jo… Det kan jag väl. Om ni vill ha mig så, svarade jag lite glatt och rejält överraskad.

Till saken skall sägas att jag aldrig varit på en enda handbollsmatch i hela mitt liv. Ska vi vara riktigt ärliga så har jag inte varit på många matcher alls, oavsett sport. Friidrott har jag däremot sett en hel del av och jag vet hur lite publik det är på dessa evenemang. Så jag tänkte att visst kan väl jag sjunga Du gamla, du fria för dessa 40-50 personer.

I flera veckor efter det så tränade jag på nationalsången varje morgon när jag var ute på morgonpromenad med vovven, Johnny be Good. Jag sjöng starkt, jag sjöng svagt, ljust och mörkt. Jag träffade tack och lov inte på några människor under dessa tidiga sångpromenader för de hade nog chockats hårt av en gastande lokalpolitiker som klämde i all vad hon förmådde med : ”Du tronar på minnet från fornstora dar. Då ära ditt namn flög över jorden”

.... En sosse som lovprisar stormaktstiden i sång tidigt på morgonen kan nog göra vem som helst förbryllad.

För att vara riktig ärlig så kan jag inte sjunga. Jag har lätt för att komma ihåg texter. Det lärde jag mig tidigt när jag spelade teater. Men jag har svårare att komma ihåg melodierna och kan dessvärre inte heller noter. Det enda jag kan uttyda i de där svarta plupparna är om det är ljust eller mörkt som man förväntas sjunga. Sedan är det många snälla människor som säger till mig att jag sjunger fint. Men jag VET att jag inte kan sjunga. Det fick jag itutat i mig som barn. Min mammas man brukade skratta åt mig över det mesta:

-         Louise, ta på dig något snyggt så att ingen känner igen dig( det var när vi skulle ut och sno en gran i skogen). Louise, du kan väl rulla iväg och hämta… (Rultan var det vanliga namnet på mig), - Louise, du kan verkligen inte vissla (precis när jag lärt mig vissla små melodier).

Hans ord, som även smittade av sig på mina bröders attityd mot mig, sitter fortfarande djupt rotat i mig. Det spelade ingen roll vad jag än gjorde, hur mycket jag än försökte så dög jag inte. Försökte jag mig på att laga mat så sade de alla (inte min älskade mamma förståss)

-         Vem har lagat maten? Är det Louise, nä då vill vi inte ha!
Men det var framförallt en sak som jag inte fick göra.
-         Louise! Du får göra precis vad du vill, bara du inte sjunger. För det låter så läskigt. Du har ett sådär äckligt darr på rösten. Äähhhh!

Jag lärde mig tidigt att det inte är någon idé att kämpa för något. Jag förlorar oavsett bara för att det är jag. Jag vet inte hur många gånger jag jobbat med något men lagt av när det blivit motigt. Jag slåss alltid ur ett underläge och jag kommer alltid förlora. Så är det i tävlingar, i nomineringsprocesser, i debatter, i allt!

Men så skulle jag nu sjunga Nationalsången på en handbollsmatch. Eftersom jag vet att jag inte kan sjunga så blir jag inte heller nervös. Jag kan ju inte misslyckas! Dagen före matchen så träffade jag på min gamla partikompis Magnus som meddelade att han nog inte skulle hinna till matchen eftersom han var tvungen att åka till Stockholm under dagen. Men det kommer vara gott om folk ändå sade han.

-         Hur många brukar komma på sådana matcher, frågade jag övertygad om att det skulle handla om max 50 personer.
-         Ja, det brukar väl komma mellan 600 och 700 hundra ungefär, svarade han varvid jag nog inte kunde dölja min chock.
-         Nä, nu skojar du, sade jag.
-         Ja, kanske blir det lite färre men över 500 kommer allt.

Jag lyckades nog samla ihop ansiktet igen och sade att det skulle ju bli kul. På darriga ben tog jag mig hem. Morgonen därpå tog jag en extra lång morgonpromenad med Johnny och sjöng så mycket jag kunde. Hur jag än kämpade emot så gick timmarna och kvällen kom. 18.30 skulle jag vara i hallen för att bli visad dit jag skulle stå.

-         Ja ha, sade speakern, brukar du sjunga så här annars också?
-         Nej inte riktigt, svarade jag och kände att jag nog hade hemskt ont i halsen.

Han gick igenom med mig var jag skulle stå, hur nära jag skulle hålla micken. Samtidigt fylldes det på med massor av människor på läktarna. Partivänner, kommunens ekonomichef, min granne och andra människor som jag känner var där. Jag hade ju bara sagt till mina arbetskamrater att jag skulle sjunga. Det skulle ju bara vara en kul grej. Inte hade jag anat att så många skulle vara där!
Klockan blev 19.00 och speakern ropade upp namnen på spelarna i motståndarlaget: Spårvägen. Varpå de sprang ut på planen. Sedan var det dags för Uddevallalaget Kropps. Unga spelare (heter det miniorer?) hade ställt sig upp på led och damlagets spelare sprang emellan medan de slog sina händer mot varandra. Så riktigt seriöst ut!

Sedan blev det helt mörkt i hallen, endast en strålkastare var tänd mot mitten.

-         Nu skall svenska nationalsången framföras av Louise Persson. Sedan blev det tyst.
-         Hm, tänkte jag nu gäller det. Så jag tog hans mikrofon och gick ut på plan.

Tyvärr kom jag bara någon meter ut för sladden till micken hade trasslats ihop. Så istället för att skrida ut till mitten av planen så fick jag försöka reda i trasslet. En liten bit fick jag rett ut innan jag gav upp. Jag tänkte att de vill ju komma igång med spelet och inte stå här och vänta på mig. Jag kom alltså en meter till ut på planen. Med strålkastaren i ögonen tog jag ett djupt andetag, log så stort jag kunde för att låtsas känna självförtroende, och började sjunga.
-         Attans, tänkte jag tre rader in i låten, den ligger för mörkt. Jag skulle ju försöka sjunga lite ljusare! Attans… Shit, hur går texten i andra versen? Är det: ”Jag vet att du är och du bliver vad du var” eller är det ”Jag vet att du är och förbliver vad du var”….
Ja, strax var ju mina minuter i rampljuset över för den dagen och jag kunde gömma mig med familjen på läktaren. Men det kändes faktiskt riktigt bra och jag var euforisk i flera dagar efteråt. Kanske få jag sjunga igen där?..
När man är så där uppe i varv och känner sig riktigt nöjd över en sak då är det tur att man har barn som tar ner en på jorden igen:
- Mamma, varför sjöng du på matchen egentligen, frågade Eskil några dagar senare, det var konstigt!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback