Normer och oskrivna regler




Vi lever i ett av världens mest individualiserade länder. Det innebär att varje individ, varje person och människa som står i centrum. Sverige har snabbt utvecklats från ett samhälle som hade familjen i centrum till ett individanpassat samhälle. Hur ser normer och oskrivna regler ut i ett sådant samhälle som har förändrats så mycket?

Har vi fortfarande allmängiltiga regler för vad vi får göra och hur vi gör det? Hur mycket styr vi egentligen våra egna val och önskningar och hur mycket styrs vi? Jag är absolut barn av den individuella skolan. Jag gör vad jag vill, så länge jag inte gör någon annan illa. Jag avskyr, nej hatar, när andra vill sätta gränser för mitt individuella val. Får jag gå på bio eller teater med en nyvunnen killkompis och lämna min man hemma i vårt samhälle idag? Självklart, säger jag. Absolut inte, säger andra. Varför inte, frågar jag? Nej då bryter vi mot samhällets normer, blir svaret!  Jag vill inte förstå detta egentligen. Jag ställer mig istället frågan att om vi i världens mest individualiserade land inte får gå och se Molière, Ibsen eller Jonas Gardell hur skulle jag då klara att leva i ett annat land?

Vi pratar mycket om inkludering och integration i samhället. Men vilka ska inkluderas i vad? Det är ju inte så enkelt att vi egentligen kan ge ett snabbt svar på det eftersom vi lever idag i ett multikulturellt samhälle. Det samhälle jag växte upp i med stängda affärer efter 18.00 samt alla helgdagar finns inte längre. Jag önskar inte gå tillbaka i tiden, jag trivs bra idag. Men det är svårt för mig, min gamla pappa och för min väninna från Irak att veta hur vi ska bete oss i dagens Sverige. Våra världar ser helt olika ut. Utan ett gemensamt normsystem är det alltför lätt att vi skapar missförstånd och osäkerhet. Och jag, jag missade teatern.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback