Språkstudier... hur kul e de?



Jag hatar verkligen att plugga språk. Det finns inget som dödar mitt intresse för språket som mär man sätter sig i skolbänken, slår upp boken och rabblar oregelbara verb. Jag lovar jag gjorde det i tre år på högstadiet.

Cut, cut ,cut. Dig, dug, dug. Do, did, done

Jag har lättare idag för att böja verben än att veta vad de betyder. Jag minns med fasa stencilerna som vi fick framför oss på bänken där vi skulle översätta meningar som:

Napoleon var inte en stor man men han var stor. (Napolon wasn´t a big man but he was great)

Vi fick i tre år lära oss att pengar alltid är singularis och fore tidningen Times så skulle det vara en bestämd artikel. Detta kommer jag ihåg, men vi fick aldrig prata engelska på lektionerna inte heller på gymnasiet. I nionde klass fick jag för mig att jag ville lära mig lite tyska också. Det var ungefär samma upplägg på de lektionerna som på engelsklektionerna. Stenciler, stenciler och stenciler. ”Isch habe keine Clarinette” var i stort sett det enda jag kom ihåg från de lektionerna.

 Men samtidigt som jag hatar att läsa språk i skolan så älskar jag att lära mig språk för att nå människor som talar ett annat språk än jag.

 Jag fick som skolpolitiker chansen att åka med på en resa till Kina i september 2007. Fem kommuner i Sverige var uttagna till denna resa som arrangerades av Den globala skolan. Från Uddevalla kommun åkte två lärare, en rektor, en gymnasiechef och jag. Vi hade två förträffar inför resan och eftersom ledaren Hans ”Cucumber man” från Den globala skolan sade att vi skulle vara med om en tuff resa så fystränade jag rejält inför resan. Men vi hade nog fått för oss att de skulle vara bättre på engelska än vad de var, vi trodde även att vi skulle ha fler tolkar än vad vi fick så resan blev inte vad vi tänkt oss. Inte alls!

 Vi åkte till Kunming som ligger i sydöstra Kina i Yunnan. Där stannade vi bara en natt innan vi tog flyget till Shangri-La. När vi steg av planet i Shangri-La mötte vi paradiset. Jag lämnade en del av min själ där i den staden, hos de människorna. Fortfarande har jag kontakt med två av de som jag lärde känna under de två och en halv vecka jag var där. Vårt uppdrag under resan var att lära oss om Kina, om tibetanernas situation, om deras miljöarbete samt deras kultur. Gomba som var ansvarig för upplägget i Kina jobbade på Shangri-La Institutet där de genom olika bidrag, bland annat från Världsnaturfonden, arbetade med miljöprojekt och bevarande av den tibetanska kulturen. Det visade sig snart att Gomba var nästintill den enda som pratade engelska med oss. Jag hade köpt ett enkelt lexikon för att ha med mig fraser i mötet med tibetanerna. Men det visade sig snart att mina uttal från det enkla lilla lexikonet inte fungerade så väl. Så den hamnade snart i väskan. I stället höll jag mig till en kille som inte kunde NÅGON engelska alls. Eller jo.. Han kunde säga:

-         I love You!

Och det sade han till alla tjejer han mötte. Men han var en pärla på att försöka lära mig mandarin och få mig att lära honom engelska. Det var helt otroligt vad roligt det blev att lära sig ett nytt språk. När jag fick något av honom till exempel några valnötter:

-         Thank you, sade jag

-         Xie xie, svarade han.

Under några dagar skulle vi besöka en nationalpark. Vi åkte med buss på läskiga serpentinvägar upp till en höjd på 4200 meter över havet. Där blev några resenärer så dåliga att de fick andas syrgas i några dagar och de hade småblödningar i hjärnan när vi kom hem till Sverige igen. Men från den platån skulle vi vandra ner till en höjd på 3800 meter över havet. Det var en pärs vill jag lova. Men trots det så längtar jag tillbaka dit hela tiden.

Men när jag och tibetanen satt på bänkarna utanför huset med porten till Himalaya i bakgrunden och tibetanska vakthundar skällandes så försökte vi lära oss nya språk. Han pekade på en häst:

-         Mang

-         Horse, svarade jag.

-         Shou, sade han

-         Water, svarade jag.

Så höll vi på i flera dagar och orden fastnade hos mig. Några dagar senare skulle min arbetsgrupp gå till en restaurang utan tolk och beställa mat. Jag fick snabbt uppdraget att beställa Pidjou – öl och stekta nudlar. Det klarade jag tydligen så bra att servitören kom med menyn till mig för att se om det var något mer jag ville ha. Men tyvärr kan jag inte läsa de kinesiska tecknen. Jag kan bara tecknet för kvinna och tecknet för barn. De tillsammans bildar förresten ordet Bra!

Vi hade med oss en munk under resan, Tashi. Han var så långt ifrån av hur man kan tänka sig en munk är. Vi kallade honom för Turbo-munken då han älskade snabba bilar. Han pratade inte mycket engelska men jag var tvungen att fråga honom deras förhållningssätt till hundkött.

-         Tashi, frågade jag med de tibetanska vakthundarna skällandes i bakgrunden, do you eat dog?

-         Yes, svarade han och såg allvarligt på mig en lång stund undertiden som han nickade.

-         Do you, var jag tvungen att fråga igen.

-         No, svarade han nu och skakade lika allvarligt på huvudet. – The dog eats you, varpå han garvade i nästan en timma.

Det var med lättnad jag åt kött resten av veckan. Oftast förtydligade de att vi fick kyckling.

Jag längtar ofta tillbaka till Shangri-La och till människorna där. Lhatso, vår kvinnliga tolk, gifte sig för ett tag sedan och jag fick en inbjudan några veckor tidigare. Men det var ju svårt att åka dit på så kort förvarning.

När jag kom hem igen till Uddevalla var jag så övertygad om att jag snart skulle tillbaka till Shangri-La att jag hoppade in och började plugga kinesiska tillsammans med gymnasieeleverna på Uddevalla gymnasieskola. Vid sidan av det sökte jag fullt via olika organisationer för att komma tillbaka. Men jag slogs av att i den delen av Kina hade inga organisationer projekt. Yunnanprovinsen är inget prioriterat område vilket tibetanerna poängterade när vi var där. Men jag läste kinesiska i ett halvår och har nu sökt kinesiska på distans genom Dalarnas högskola. Uddevalla gymnaiseskola har ett omfattande samarbete med Kunming och jag tror att jag kan vara till hjälp i det fortsatta arbetet om jag behärskar lite kinesiska. Vi hade besök från Kunming i Uddevalla för några månader sedan. Det var en delegation på 5 personer av högt uppsatta tjänstemän. Jag var inbjuden som skolpolitiker att delta på middagen. Eftersom det bara var en tolk med och ingen av de andra kunde engelska så försökte jag prata lite mandarin till allas glädje (de skrattade och fattade inte vad jag ville säga eftersom jag hade fel uttal. Ma på deras språk kan nämligen betyda både mamma och häst beroende på uttalet)  Men det jag lärde mig under min resa i Kina var att kulturyttringar är världsomfattande och universellt. Så vi sjöng mycket för varandra på den resan.

Efter att ha suttit och försökt hålla kontakt under middagen bestämde jag och skolchefen för att vi skulle sjunga en svensk melodi av Taube för våra kinesiska gäster. Det blev en succé! Strax ställde sig en av gästerna, en tibetan upp och sjöng en visa för oss. Därmed var kulturutbytet i gång. Jag frågade om han inte kunde sjunga en speciell sång för mig som jag lärde mig under resan i Yunnan och jag försökte sjunga den:

-         Pari pangi dila, sila soo.

Han förstod direkt vilken sång det var och sjöng den för oss. Den middagen var den mest avslappnade stund som Uddevalla kommuns tjänstemän hade upplevt med de kinesiska gästerna.

 Men jag har ju rest i andra länder också och försökt lära mig språken. Eftersom jag vari mycket i Italien har jag läst Italienska på Folkuniversitetet. Socialdemokraterna i Uddevalla har ett projekt med Ilidza i Bosnien så nu skall jag försöka mig på att läsa bosniska via ABF.

 Kan man språk så bär man på en nyckel till att nå fram till andra människor och andra kulturer. Jag har väldigt lätt för att lära mig språk under mina resor och när jag är på jobbet och möter människor från andra länder. Men så fort jag sätter mig i skolbänken så dör min nyfikenhet och mitt engagemang i språket. Jag skulle vilja att man tog vara på lusten till språket under språklektionerna. Låt eleverna prata mycket. Gör språket levande och strunta inledningsvis i stavningskontroller, oregelbundna verb, och om pengar är singularis eller pluralis. Lyckas man väcka intresset för språket så kommer det andra automatiskt. Det är min övertygelse.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback