Kick off...
På fredag ska jag på Kick off med fotbollsklubben Oddevold. Alla tränare är inbjudna till en kick off inför årets alla utmaningar. Jo, jag har anmält mig dit och kommer gå. Men... helt bekväm är jag inte.
När jag slutade med politiken fick jag lite luckor i min kalender. Min son ville börja spela fotboll och det behövdes ledare. Som barn spelade jag en del fotboll med grannarna på Herrestadsfjället. Mig satte de alltid som back.
- Louise, du är så duktig på att sparka motståndarna på benen så du får försvara målet.
Jag var så lycklig att få vara med och spela fotboll med grannpojkarna som var 3-4 år äldre att jag tog uppgiften på fullaste allvar. Många blåmärken utdelades av mina fötter på den fotbollsplanen under några somrar. När matchen var över brukade vi åka tillsammans upp till Gråtås (en insjö på fjället där filmen "Sjön" är inspelad) och bada tillsammans.
Många år senare tänkte jag ta upp mina fotbollskunskaper igen och började träna med Oddevolds damlag. Första träningen tog jag ut mig totalt redan på uppvärmningen. När vi sedan skulle trixa med bollen mellan oss var jag totalt lost. Nicka till varandra? Shit, det var svårt det..
Andra träningen var planerad med boxercise. Det var iof övningar som jag klarade av galant. Jag har bra grundkondition och är relativt stark. Men efter passet blev jag något så magsjuk att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Magsjuka i kombination med rejäl träningsvärk är inte något som jag rekommenderar. Efter dessa två pass kom jag på att jag nog är lämpad bättre för andra uppgifter i livet.
Men så kom då tiden i livet då sonen skulle spela fotboll. Jag ställde snabbt upp som ledare med ansvar för administrativa delar. Men så kände jag att jag nog borde gå en enkel tränarutbildning för att kunna vara behjälplig på fler sätt. Jag anmälde mig till utbildningen Avspark. Vilket är första tränarutbildningen. Den var uppdelad på två tillfällen på 3,5 timmar vardera.
Första gången var en söndag och jag kom dit i joggingskor och gympakläder. Jo, för ombytta skulle vi vara hade jag förstått. Jag var lite trött för jag hade varit ute kvällen innan med några vänner på lokal. Men jag tänkte ju att jag suttit på möte förr med lite gammal fylla i kroppen.
Vi möttes i samlingssalen och fick fylla i papper om våra förväntningar om utbildningen. Vi satt där nog i en timma innan utbildaren Stefan sade att det var dags för oss att äntra planen.
Jag tänkte nog att han skulle visa oss lite saker. De andra som som gick utbildningen var gott taggade inför uppgifterna. Vi var sex personer som gick utbildningen. En tjej till och hennes son, det var jag och det var tre killar som hade samma träningsgrupp. Förutom sonen var vi andra i samma ålder.
När vi kom ut på planen var det som om vi släppt kalvar på grönbete. De tre killarna kutade runt och lekte med bollen.
- åh, jag kan knappt se en boll utan att vilja trixa med den, sade en av dem.
utbildaren Stefan sade åt oss att värma upp med bollarna och jag funderade allvarligt på att gå därifrån... Skulle jag springa med en boll - själv? Trixa? Hur fan gör man det?
Jag morskade upp mig och joggade med bollen en smula. Bollkontroll kan man knappast beskylla mig för att ha. Att springa med bollen på ett Louise-vis innebär att foten skjuter bort bollen och jag springer efter. De tre killarna höll bollen på någon meters avstånd hela tiden.
Sedan var det dags för oss att dela upp oss två och två. Stackars Ola! Han fick stå ut med mig i övningarna. DEt var flera gånger som han frågade - Louise, hur gjorde du det. När bollen skruvade iväg sig åt olika håll..
Nåväl! Jag klarade av utbildningen och fått hålla lite träningar med de 30 st 8-åringarna. Jag är inte så jäkla bra på övningarna. Men jag kan ryta åt barnen i alla fall så att de tystnar... Har faktiskt fått beröm av några föräldrar över att jag får barnen att lyssna. Hade jag kunnat lära dem lite fotboll också så hade ju det inte gjort något.
Men nu ska jag på avspark inför året. Kanske hittar jag lite motivation att fortsätta...
När jag slutade med politiken fick jag lite luckor i min kalender. Min son ville börja spela fotboll och det behövdes ledare. Som barn spelade jag en del fotboll med grannarna på Herrestadsfjället. Mig satte de alltid som back.
- Louise, du är så duktig på att sparka motståndarna på benen så du får försvara målet.
Jag var så lycklig att få vara med och spela fotboll med grannpojkarna som var 3-4 år äldre att jag tog uppgiften på fullaste allvar. Många blåmärken utdelades av mina fötter på den fotbollsplanen under några somrar. När matchen var över brukade vi åka tillsammans upp till Gråtås (en insjö på fjället där filmen "Sjön" är inspelad) och bada tillsammans.
Många år senare tänkte jag ta upp mina fotbollskunskaper igen och började träna med Oddevolds damlag. Första träningen tog jag ut mig totalt redan på uppvärmningen. När vi sedan skulle trixa med bollen mellan oss var jag totalt lost. Nicka till varandra? Shit, det var svårt det..
Andra träningen var planerad med boxercise. Det var iof övningar som jag klarade av galant. Jag har bra grundkondition och är relativt stark. Men efter passet blev jag något så magsjuk att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Magsjuka i kombination med rejäl träningsvärk är inte något som jag rekommenderar. Efter dessa två pass kom jag på att jag nog är lämpad bättre för andra uppgifter i livet.
Men så kom då tiden i livet då sonen skulle spela fotboll. Jag ställde snabbt upp som ledare med ansvar för administrativa delar. Men så kände jag att jag nog borde gå en enkel tränarutbildning för att kunna vara behjälplig på fler sätt. Jag anmälde mig till utbildningen Avspark. Vilket är första tränarutbildningen. Den var uppdelad på två tillfällen på 3,5 timmar vardera.
Första gången var en söndag och jag kom dit i joggingskor och gympakläder. Jo, för ombytta skulle vi vara hade jag förstått. Jag var lite trött för jag hade varit ute kvällen innan med några vänner på lokal. Men jag tänkte ju att jag suttit på möte förr med lite gammal fylla i kroppen.
Vi möttes i samlingssalen och fick fylla i papper om våra förväntningar om utbildningen. Vi satt där nog i en timma innan utbildaren Stefan sade att det var dags för oss att äntra planen.
Jag tänkte nog att han skulle visa oss lite saker. De andra som som gick utbildningen var gott taggade inför uppgifterna. Vi var sex personer som gick utbildningen. En tjej till och hennes son, det var jag och det var tre killar som hade samma träningsgrupp. Förutom sonen var vi andra i samma ålder.
När vi kom ut på planen var det som om vi släppt kalvar på grönbete. De tre killarna kutade runt och lekte med bollen.
- åh, jag kan knappt se en boll utan att vilja trixa med den, sade en av dem.
utbildaren Stefan sade åt oss att värma upp med bollarna och jag funderade allvarligt på att gå därifrån... Skulle jag springa med en boll - själv? Trixa? Hur fan gör man det?
Jag morskade upp mig och joggade med bollen en smula. Bollkontroll kan man knappast beskylla mig för att ha. Att springa med bollen på ett Louise-vis innebär att foten skjuter bort bollen och jag springer efter. De tre killarna höll bollen på någon meters avstånd hela tiden.
Sedan var det dags för oss att dela upp oss två och två. Stackars Ola! Han fick stå ut med mig i övningarna. DEt var flera gånger som han frågade - Louise, hur gjorde du det. När bollen skruvade iväg sig åt olika håll..
Nåväl! Jag klarade av utbildningen och fått hålla lite träningar med de 30 st 8-åringarna. Jag är inte så jäkla bra på övningarna. Men jag kan ryta åt barnen i alla fall så att de tystnar... Har faktiskt fått beröm av några föräldrar över att jag får barnen att lyssna. Hade jag kunnat lära dem lite fotboll också så hade ju det inte gjort något.
Men nu ska jag på avspark inför året. Kanske hittar jag lite motivation att fortsätta...
Kommentarer
Trackback