louisepersson

Om 30 minuter är jag på svensk mark igen. 9 dagar på resa har inneburit att jag nu ser fram mot att komma hem igen. Visst är det härligt att resa, se nya platser, träffa nya människor. Men även om jag försöker förneka det så innebär rutiner en glädje också. Snart lägger färjan till i Trelleborg. Sedan är det en lång resa hem genom södra Sverige innan hemmet tornar upp sig. Det ska bli skönt att komma hem och få ta itu med saker och ting. Men först ska jag nog försöka få till ett träningspass med min bror på gymmet!

På väg hem igen. Jag och underbara Bodil har hängt ihop hela veckan. Vi har varje morgon stuckit ut på morgonjogg, vi har hållit varandra sällskap på stranden, vi har druckit Prosecco på balkongen och ätit middag ihop. Jo, våra familjer har ju också varit med. Men det är henne jag verkligen umgåtts med. Ibland finner man en vän som man inte behöver prata med för att veta vad den tänker. Vi två är sådana. Tyvärr ses vi alltför sällan. Men hon gjorde min vecka i Lignano.

Vad vore väl en Italienresa utan skoinköp? Jag var igår i min lilla skoaffär... Den affären jag besöker varje gång jag är här. Jag älskar att få gå där bland alla hyllor med skor. Det är skor de mest fantasifulla modeller. Jag fascineras av lekfullheten som finns här, och så ordentliga lagomskor vi har hemma. Nu har ju Sverige fått mer roliga skor under 2000-talet. Men under 90-talet var det helt omöjligt att få tag på skor i andra färger än svart, vitt och kanske årets modefärg. Tittar man på klackarna så var det samma sak där. En modell fanns att tillgå och aldrig högre än 5 cm. Jag minns mina första 8 cm klackar. De köpte jag på SkoUno i Stockholm. Men idag finns fler modeller och färger att tillgå i Sverige. Både i affärer och på nätet. Men trots det så unnar jag mig lyxen att besöka min lilla Italienska skoaffär!

Adriatiska havet har aldrig varit vackrare. En hel vecka med bara vackert väder. Det har jag aldrig varit med om här nere. Vädret brukar vara mer osäkert om vårarna. Men i år träffade vi rätt! Nu börjar kropp och själ bli återhämtade och jag ser fram mot att komma hem igen. Hem till min underbara familj, goda vänner, till jobb och gym. Men ännu är det två dagar kvar i solen på stranden! Det som även förgyller tillvaron är att det sägs bli 20 grader i Sverige igen när vi kommer hem.

Samtidigt som jag får rapporter om snö hemma så är vi på stranden och bygger sandslott! Det är lite kallare idag. I natt både det regnade och åskade så jag trodde nog att strandvädret var borta för denna gång. Men nu är vi här igen. Det är märkligt att jag har anpassat mig så snabbt till att ta det lugnt. Jag har inte för kommit mig för att gå till min skoaffär. Men idag ska jag samla kraft och gå dit. Få se om det blir något inköp...

För mig har det alltid funnits ett romantiskt skimmer över att springa över vidderna. Alltsedan jag läste Sagan om de två tornen har jag velat uppleva den känslan. När Pippin och Merry blir tagna av Orcherna. Då bestämmer sig Vidstige, Legolas och Gimli och springa efter dem. Berättelsen om när dessa tre rusar över slätten har jag haft med mig sedan dess. I ca 25 år. Därför är jag alltid väldigt förtjust i tanken att sticka ut på morgonjogg. Igår gick det jättebra. Idag var det inte alls lika kul. I stället för frihetskänslan som de i Sagan om ringen förmedlade, i stället gör kroppen ont. Och huvudet vill tillbaka till balkongen där kaffet hägrar.. Men.... Tack vare min vän Bodil tar jag mig igenom 6 km jogg. Och nu sitter jag på balkongen i morgonljuset. Resten av dagen ska jag bara hänge mig åt solbad!

Efter 6 km morgonjogg kom regnet. Men de molnen försvann.. Nu är vi på stranden igen och doppar oss i vågorna. Eller... Alla andra gör det. Jag doppar fötterna innan jag återgår till min favoritsysselsättning- sola!

Ja, så var man i Italien igen. Solen skiner, vinden är ljum, barnen leker i sanden. Resan hit gick bra. Trots alla timmar i buss var alla glada och tillfreds. Tv hotar med att regn ska nedfalla i morgon, men det lyssnar jag inte på. Jag har bestämt mig för att det ska vara sol hela veckan. Mitt stressade schema ska bara innehålla: sova, äta, dricka, morgonjogg, sola...

Alperna i bakgrunden tornar upp sig som gräns mellan Tyskland och Österrike. Nu har vi rest genom hela tyska slätten och ska nu bege oss upp i bergen. Kilometer efter kilometer ska vi transporteras genom alpernas tunnlar. I fantasin kan det kännas som om vi följer Skorpans resa mellan Körsbärsdalen och Törnrosdalen i Nangiala. Men vi behöver inte resa i fantasin idag. Idag räcker verkligheten längre.

Detta är en hammare... Tydligen... ! När man tänker på att slå sönder en ruta så ser i alla fall jag en slägga framför mig. Inte ett redskap som snarare ser ut som ett munstycke till en högstryckstvätt. Jag var en gång med på en filminspelning på konstfack. Där skulle de slå sönder en ruta. (Jag skulle spela hjältinna som blev räddad av hjälten... ) När hjälten slog med släggan första gången sade det bara Duns. Och först i 3 försöket gick den jävla rutan sönder. Nå väl.. Den filminspelningen slutade med att polisen kom och satte handfängsel på några som såg ut att tillhöra Militärligan.. Själv slapp jag den behandlingen. Behövde bara stå med händerna mot väggen medan polisen visiterade oss... Okej, det är historia nu. Men med den erfarenheten i bagaget så funderar jag helt klart över hur just denna lilla hammaren kan klara av att krossa en ruta på vår buss. Man kanske skulle testa... :-P

Har du sett så gulligt! Kalven är 3 veckor.