louisepersson

.. har jag packat, städat, rensat, vattnat blommorna, varit och justerat protokoll. Nu är jag klar och redo för en vecka vid Adriatiska havet. Om en timma sitter jag i bussen som för oss söderut och jag behöver inte göra något, prestera något på jättelänge. Det var länge sedan jag kände ett så stort behov av att göra just ingenting.

Det kanske är bra att komma iväg ett tag för att fundera fritt om vad man vill göra med resten av livet. Jag har gjort så mycket, fått vara med om så många saker att jag undrar ifall det kanske nu är tid att inte göra något alls. Kanske bara flyta med?

Hur som helst. 23 grader är det där nere i Lignano. Det är kilometervis med sandstrand och tre goda böcker har jag med. Oavsett om jag kommer hem med nya svar på alla funderingar eller inte så kommer jag nog hem med lite nya söta fräknar på näsan i alla fall!

Jag läser i gårdagens Gp och ser hur man blint hyllar Jan Björklunds politik. Det finns inget som får mig att sucka så djupt som när media inte orkar granska fakta bakom orden. Man får väl säga att han lyckats sälja in en bild av det svenska skolväsendet i media som står för kaos och kunskapsebb.

Men ser jag till min kommun Uddevalla som exempel, istället för att bara generalisera via nationell statistik. Vi har under tid varit dåliga på att satsa resurser till skolan men trots det har vi inte närmelsevis dessa dåliga resultat som GPs uppgiftslämnar. Det står att 2009 lämnade 23 procent grundskolan med inte godkända betyg. Det är inget tal som jag känner igen vi får de allra flesta till gymnasiet. Sedan har vi många nyanlända som inte klarar av studietakten i svensk skola utan får gå på IV-programmet. Men även bland dessa ungdomar har antalet som fått godkänt ökat genom skolans fantastiska arbete.

När det gäller IV-programmet har Björklunds Gymnasiereform 2011 tänkt dela upp IV-programmet i fyra delar. Det är väl klokt…..men sanningen är att vi redan idag arbetar i en sådan uppdelning. Det är fyra spår på IV-programmet. Ett spår för de som saknar godkänt i ett ämne, ett spår för de som är helt nyanlända osv..  Det är inget nytt! Hur fort IV-eleverna klarar målen beror på vilket spår de går. Men att först måla upp en bild av hur skolan ser ut och sedan låtsas komma på en lösning (fast den redan finns) är Alliansens modell. Men Björklund vill dela upp IV i fyra delar för att kunna säga: -Titta, tre delar inom IV når nu målet inom 5 år, det lyckades inte S-regeringen med….

Sedan är det även den fantastiska lösningen med lärling. I förra veckan var Jan Björklund i Uddevalla för att se på vår lärlingsutbildning på Uddevalla gymnasieskola (tänk.. en kommunal verksamhet som man inte ännu sålt ut..) Där står ju vårt lärlingsprogram som ett mycket bra exempel på hur man möter upp ungdomars behov och önskningar på gymnasieutbildning. Till exempel har vi en murarelev som går lärlingsutbildning i den yrkesinriktningen. En bra lösning då det inte längre finns underlag för att hålla ett helt program. Men Uddevalla gymnasieskolas lärlingsutbildning firar 5 år!!! Det innebär att den startades under en socialdemokratisk majoritet. Men det vill man inte låtsas om ifall man sitter i alliansregeringen. Nej, eftersom man själv inte kommer på något så måste man ju ta redan pågående verksamheter och säga: - titta vad jag gjort!!!

Men det som är sanning är att under de senaste åren har Uddevalla i lärarförbundets rankningar tappat ställning. Vi ligger i det absolut lägsta bottenskiktet nu. Vi har sämre lärartäthet, lägre meritvärde, satsning på skolan osv.. Hur kan det vara så i alliansens Sverige?

• Högre behörighetskrav till gymnasieskolan
• 18 nationella program: yrkesprogram/ högskoleförberedande
• Större skillnad mellan yrkesprogram och högskoleförberedande
• Mer tid för yrkesämnen på yrkesprogram

• En yrkesexamen och en högskoleförberedande examen
• Lärlingsutbildning - Nationell
• Ny betygsskala och nya ämnesplaner A-G
• Historia blir obligatoriskt ämne på alla program

• Skärpta krav på grundläggande högskolebehörighet
• Arbetslivet får inflytande över yrkesutbildningen genom programråd
• Riksrekryterande utbildningar och spetsutbildningar
• Särskilda varianter som ska godkännas av Skolverket

Dessutom ska man få rätt till att få läsa in teoretiska ämnen på Komvux efter gymnasiet ifall man valt ett yrkesförberedande program, dvs man får dubbla kompetenser. Men är man så jävla dum att man valt ett studieförberedande program på gymnasiet så får man inget extra stöd efteråt. Förra regeringen sade "Sverige ska konkurrera med kompetens och inte låga löner" Denna regerings budskap är tydligt: Inga akademiker, forskare eller tjänstemän.

Vad vill vi med vårt samhälle? Vem bär ansvaret för att det ska bli ett bra samhälle för alla? Vem styr åt vilket håll vi ska gå? Vi har sedan 1 juli 2009 en barnomsorgsmodell som heter Pedagogisk omsorg. Den innebär att vi med skattemedel finansierar den barnomsorg som föräldrarna önskar. Dessutom kan man få välja mellan minst två barnomsorgsformer. Lagen omfattar även skolbarnsomsorgen.

Men nu i Uddevalla anställs människor som väljer sina egna barn. Detta innebär att barngruppernas sammansättning blir alltmer skiljd från hur samhället ser ut. Vi har nu barngrupper som har samma etniskt, kulturellt sammansatta. Dels från en kyrka som bara har dessa barn, dels från samma släkter och dels från samma länder. Det kommer bli svårighet för vissa barn att lära sig svenska. Det blir barn som får uppväxten i religiösa miljöer. Integrationsarbetet blir lidande och detta finansieras med offentliga medel.

Jag börjar även fundera på ifall familjer kommer kunna finansiera Au pairer med hjälp av denna barnomsorgmodell?

Jag förstår inte tanken som ligger bakom denna lag. Den har inte fört med sig något positivt för barnen. Jag tycker att det vore lämpligt att man utvärderar lagen och gör om.

Jag har suttit i BUN i många år. Närmare 8 år tror jag att det är… När den nya majoriteten tillträdde blev det en markant förändrad stämning i nämnden. Genom den politiska viljan att snabbt förändra den politiska kartan blev snabbt det en hård diskussion med viss respektlöshet. Det började på ett lätt raljerande sätt med viss humor men snart urartade hela bemötandet och nämnden blev ett kaos. Det var inte bara politiker som hanterade varnadra illa. Det blev även en utsatthet för tjänstemän och fackliga företrädare.

Ofta på nämnden satt kommunalråden med och blev chockerade över frustrationen och ilskan i rummet. Klimax nåddes väl den nämnden då det tog 1,5 timma att sätta dagordningen. Några tjänstemän rapporterade till sitt fack vilket resulterade i att SKTF gjorde en anmälan till arbetsmiljöverket.

Men BUN ändrades genom ett beslut i kommunfullmäktige. Alliansen och socialdemokraterna beslutade att minska nämndens storlek från 13 personer till endast sju. Jag gillade inte minskningen av nämnden. Jag tyckte att det var inskränkning av demokratin. Men efter omröstning inom S så valde vi att stödja förslaget om att minska nämnden. 1 augusti 2009 startade vi upp igen efter sommaruppehållet och då var vi endast 7 ledamöter. Tre partier som tidigare var med i BUN satt inte längre med i rummet. Efter 6 månader har jag nu sett att effekten av beslutet var gynnsamt. Det är trevligt att gå till nämnden igen. Även tjänstemännen signalerar att de inte längre har ont i magen för att behöva besöka nämnden.

Just nu sitter jag på nämnden igen och har besök av ordförande för SKTF. Hon är mycket nöjd över resultatet. Politiken tog sitt ansvar och gjorde förändring i en hopplös arbetssituation. Men som hon trycker på… det är inte en persons fel. Alla bar vi på ett ansvar.

Jag var alltså en av alla dessa människor med trasig barndom som ska ge revange på samhället genom att bli skådespelare. 1987 gick jag med i en amatörteaterförening i Uddevalla, Studio 32. Varför jag gick med berodde inte lika mycket på att jag trodde att jag skulle kunna stå på scen, som att jag sett en pjäs ”Happy end” där några killar var riktigt läckra som gansters. Jag ville ju vara där skurkarna var… (att jag sedan hittade dem i verkliga livet är en annan sak) Senare träffade jag dem i fikarummet och då var de helt vanliga killar, med tunt hår och ticks i ögonen. Vilken besvikelse! Men jag började spela teater på torsdagskvällarna. Efter skolan gick jag direkt till ett café där vi samlades. Det var ett café som kommunen finansierade som stöd till gamla varvsarbetare efter att varvet lades ner några år tidigare. Ja, det är ju mer än caféverksamhet de har på Lotcen. Det är ett helt verksamhetshus som fortfarande finns kvar. Men det visste inte jag på den tiden, då visste jag bara att det var billigt fika och att mina teaterkompisar, min då teaterspelande bror och några av de tidigare ”snygga” gangstrarna satt där.

Vi övade improvisationsteater och småstycken ur pjäser. För mig var detta en helt ny värld. En fantastisk värld där människor var snälla. Vi hade avslappningsövningar i hög (vi låg alltså på varandra av någon anledning..), vi var varandras spegelbilder, vi gjorde statyer av känslor. Men en dag började en kille som ville markera sin egen plats i gruppen och det gjorde han genom att prata illa om mig. Eller… Han pratade nog illa om fler men i vanlig ordning var det bara jag som tog åt mig. Men då rasade mitt teaterengagemang för flera år framöver. Jag skrev brev om hur jag upplevt situationen på torsdagskvällarna efter att killen börjat men jag fick aldrig något svar på det. Men jag återkom i omgångar till föreningen Studio 32.  Killen som hade fått mig att sluta var inte kvar så värst länge. Vi satte upp Vildanden, Den skalliga primadonnan (där jag spelade kille – såg mest ut som Alexander Bard) och så satte vi upp Hamlet. Jag sökte till Malmö scenskola efter detta men gick inte ens vidare till andra uttagningen. Men vi peppade varandra och sade:

-          Man behöver söka många gånger innan man kommer in. Och så räknade vi upp massor av skådisar som vi gissade hade fått söka många gånger.

1993 började jag på Kulturama i Stockholm. Jag gick där i två terminer och kände att nu är jag verkligen på gång som seriös skådis. Det var inte lika mycket svarta kläder och palestinasjalar längre utan de såg vanliga ut – på ytan. Men det var en lång rad med personligheter som gick där. En tokreligiös tjej som absolut inte kunde tänka sig att spela något som inte matchade med hennes religion. Vi andra försökte världsvant förklara för henne man faktiskt fick ta de roller som erbjöds. Hallå! Ungefär som om vi kunde ett jota om den riktiga teatervärlden…. En tjej hade teaterkursen som terapi, en annan tjej hade varit med i Jeopardy vilket vi tyckte var läskigt. Hon kunde alltså en massa saker… Där gick även en skånsk kille som reciterade Bruno K Öjjer, en kille som skojade hela tiden och sedan han som jag gillade bäst. Men även bråkade mest med, Daniel Krauklis. Vår lärare sade att vi två var som ett riktigt syskonpar. Nu när jag själv har två barn som ofta bråkar inser jag att det nog inte var en komplimang. Det var en rolig men förfärligt jobbig tid. En tid i jakt på sig själv. Jag skrev massor av dikter på den tiden. Allihop handlar om jakten på tid. Inte en enda är bra!

Jag gjorde några provfilmningar under det året i Stockholm. Jag fick läsa i Dagens Nyheter om att Daniel Bergman sökte skådespelare till en film om en kille som skulle sitta i rullstol. De sökte då även en tjejkompis till killen som skulle vara glad och pigg. Så jag kom dit och skulle presentera mig inför kameran. Jag hade förberett mig noga inför detta. Jag skulle presentera mig med namn och bakgrund. Och jag skulle absolut vara pigg och glad! Efter en lång väntan fick jag komma in i rummet till kameran.

-          Hej Louise Bengtsson. Varför skulle du vara bra i denna rollen, frågade en man till höger om kameran. Jag blev helt nollställd.

-          Hej, jag heter Louise Bengtsson, svarade jag och pendlade med blicken in i kameran och på mannen som ställt frågan. – Eller, det vet du ju.. eeh..

Jag fick aldrig rollen! Faktum är att jag aldrig hört om det ens blev någon film. Jag var nog den värsta kandidat som de träffat på så de lade nog ner projektet.

Men jag fick min stora chans några månader senare. En klasskompis frågade mig om jag hade lust att vara med i en brevfilm för ungdomsprogrammet Bullen. Jag svarade absolut Ja på det. Hon kände tjejen som producerade filmerna och de ville ha något nytt ansikte. Handlingen på filmen var enkel. En kille på 15 år bodde hos sin pappa. Pappan på 40 år hade träffat en mycket yngre tjej (det var alltså jag och jag var då 22 år) När inte pappan var hemma så upplevde killen att tjejen flirtade med honom och ville få masserade fötter. Så brevet till Bullen handlade om hur killen skulle hantera det. Personligen var jag övertygad om att tjejen spelade dubbelt. Men de andra i filmteamet trodde nog att kille bara missuppfattat henne. Hon ville bara vara snäll… Hm..

Nu var jag ju en seriös skådespelerska som läst teater så jag gick in för fulla muggar i rolltolkningen. Därför blev jag väldigt förnärmad när en från filmteamet frågade hur länge jag och han som spelade pappan bott i lägenheten.

-          Nä, vi är inget par, svarade jag surt, jag läser faktiskt teater och är skådespelare!

Det kanske inte blev något större genombrott efter den filmen. Inga regissörer ringde och ville ha mig med i sina produktioner. Jag har efter den talrollen i Bullens brevfilm bara varit statist på Rederiet, Det kommer mera (en lördagsproduktion med filmer där publiken fick bestämma vilket slut de ville se), och Ulf Malmros film Tjenare Kungen!

I Tjenare Kungen fick jag välja mellan att tillhöra ett festsällskap eller att spela vårdbiträde på ett äldreboende. Jag tog vårdbiträdet! Eftersom vi skulle vara 80-tals stylade så gjorde jag inget med mitt yttre innan jag åkte till inspelningsplatsen. Det borde jag gjort! De andra statisterna var allihop sminkade i blått och rosa med tuperat hår och tofs på huvudet. Där satt jag helt osminkad med världens finne under näsan. Och filmteamet tyckte att det var ju bra att en var osminkad också. Tack och lov så var jag och min finne bara med i några sekunder i den filmen.

Efter Kulturamaåret flyttade jag hem till Uddevalla igen. Jag fick en praktikanställning hos en av ”gangstrarna”. Vi skulle sätta upp Marknadsafton av Vilhelm Moberg. Åter igen skulle jag få spela den där rejäla kvinnan med minsta glamourfaktorn i världen. Jag har genom åren fått spela, Gertrud – Hamlets mamma, Kristine  - pigan i Fröken Julie, den tysta kvinnan i lång dags färd mot natt, och nu hembiträdet i Marknadsafton. Det var kul men skitjobbigt! Vi tränade och övade från tidig morgon till sen kväll. Jag skulle vid öppningsscenen alltid sjunga en sång för publiken. Tyvärr kom jag bara ihåg texten och aldrig melodin så den blev lite annorlunda vid varje föreställning.

Efter det så blev det inte mycket mer teater för min del. Jag sökte till Stockholms teaterhögskola och gick vidare till andra provet. Jag sökte till Skara skolscen och gick vidare till tredje provet. Men då de ville att jag skulle tala på olika dialekter och bryta på olika språk så insåg de nog att jag inte var något att ämne att hålla kvar i skolan.

Jag spelade med i några teaterjulbord några år också men efter det är det tomt i teatererfarenheter. Men snart, snart, snart har vi jubileumsfest på Studio 32. Den firar 40 år i år. Då ska jag gå dit och mingla bland gamla vänner. Men dyker den elaka killen upp – då går jag hem!

Hur ska Uddevalla bli bättre på söka EU-medel för olika verksamheter och projekt? Sitter nu på ett möte med de olika nämnderna/förvaltningarna för att bli medvetna om hur vi ska jobba för att Västsverige ska få tillbaka mycket av de ekonomiska resurser som vi sätter in i EU-medlemskapet.

Miljö och stadsbyggnad vill till exempel utveckla livsmedelskontrollerna. Det är nu en gemensam livsmedelslagstiftning i EU. Jämförelser inom EU kan ge ökad effektivitet. Därför föreslår de att få utveckla:

• Utveckla gemensamma metoder
• Jämföra Uddevalla kommun med andra kommuner.
• Publicera resultaten för allmänheten

Förvaltningschefen från Kultur och Fritid presenterar tre projektidéer. Första förslaget handlar om: Ungdomars inflytande. Det är spännande då unga är fulla av idéer och energi. Hur ska vi stödja dem så att energin blir en positiv kraft? Demokratins beslutsvägar är långa och ungdomstiden är kort.

Det andra projektförslaget är Folkhälsa ur ett äldreperspektiv. Pigga pensionärer kostar mindre. Vi har överallt perspektiv på Barn och ungdom men vi måste tänka ett steg längre. Tredje förslaget handlar om Human planering. Om att öka tillgänglighet, kunskap och upplevelser – integrera kultur och fritisvärden i kommunens planering.

 Barn- och utbildning hade också tre förslag på möjliga EU-projekt. Första handlar om effektiva lärmiljöer. (Fysiska miljöer, Barns- och ungdomars behov av kunskap, Barns och ungdomars kompetenser, Lärarens formella kompetenser, Lärarens personliga kompetenser) De skulle vilja utveckla Språkämnet, kanske på distans. Många elever vill läsa Spanska som tredjespråk redan i grundskolan. Men även engelska och hemspråksundervisningen skulle kunna utvecklas. BUn skulle även vilja utveckla Internationella chefsnätverk. Dels som ett allmänt erfarenhetsutbyte. Men även med temainriktad kompetensutveckling.

 Socialförvaltningen är en stor förvaltning och står inför att planera för en åldrande befolkning. De har ett fokus på att skapa en meningsfullhet för äldre i samverkan med civilsamhället. Fler äldre, fler från andra länder, nya lösningar och idéer från andra länder. Men även inom social vill man öka fokus på maten. Mer ekologisk mat och mer delaktighet mellan kost och vårdtagare. Ökad livskvalitet genom förändrad läkemedelskonsumtion. Många äldre har fler än 10 olika läkemedel. Andra kulturer har annan syn och andra lösningar. Boende för nya målgrupper. Fler äldre med blanddiagnoser

• Psykiatriska problem, utåtagerande beteende ökar.
• Svårt att hitta boendelösningar
• Hur gör man i andra länder.

Kommunledningskontorets demokratiutvecklare Stefan Björling sade att han begåvats med världens vackraste titel. Men det bästa med att vara demokratiutvecklare är att inte en kotte begriper vad man sysslar med. -”Det är samma sak som att vara kommunalråd” sade han till församlingens jubel.

Frågor som kommer upp är: hur ska vi finansiera offentlig sektor i framtiden?

Jag har alltid rört mig i olika miljöer. Har bytt umgängen med jämna mellanrum. Varför vet jag inte men eftersom jag är så vetgirig (låter bättre än nyfiken som jag precis raderade) och älskar att träffa nya människor så glömmer jag ofta bort att underhålla gamla kontakter. Det är ju lite synd för det innebär att jag har massor av bekanta men väldigt få nära vänner. Men vi är alla olika och sådan är jag. Har lärt mig att acceptera den person jag är med alla mina nackdelar och några fördelar. För så är det. Det är alltid lätt att berätta vad man är dålig på och vad som är dåligt i ens liv. Men vad som är bra, det glöms så lätt bort. Där är jag en Mästare!

Men den senaste tiden, ungefär i ett år, så har jag börjat blicka tillbaka. Jag börjar minnas alla människor jag mött, saker jag gjort. Och många av dessa händelser och människor som jag lärt känna och sedan tappat bort igen börjar jag nu sakna. Var blev de av? Vad hände sedan? Varför slutade vi umgås? Sådana frågor har börjat dyka upp i huvudet. I min jakt på utveckling, min längtan efter något nytt har i massor av år inneburit att jag bara tittat framför mig. Aldrig åt sidan och absolut aldrig bakåt! Men nu vid 37 års ålder kommer funderingarna. Var detta rätt? Gjorde jag de rätta valen? Ja, det får jag ju förutsätta att jag gjorde. I annat fall skulle man ju leva i en livslögn och vem vill det?

Men för snart ett år sedan började min svägerska Susanne prata om något som heter Facebook. Hon pratade och tjatade att även jag skulle gå med i detta och skaffa ett konto.

-          Men det är ju jätteroligt, sade hon. – Man träffar jättemycket gamla kompisar och man kan hålla kontakt  med folk där.

-          Nej, det är inget för mig, svarade jag och log. Jag har ingen tid för sån´t där!

-          Det tar bara den tid man vill att det ska ta, svarade hon snabbt.

-          Ja, ja då!

 Susanne hjälpte mig att starta ett konto på Facebook och visade hur man skulle göra. Hon lade snabbt in sig själv som vän. Sedan föreslog programmet själv några personer som jag kunde lägga till som vänner. Det gick väl någon vecka eller två innan jag kom på att några av mina gamla kompisar från förr kunde finnas där. Och faktum är att massor av gamla bekanta och vänner fanns redan registrerade. Ibland fick jag vänförfrågan från dem och ibland frågade jag. Till en början var jag euforisk över hur många vänner jag lyckades samla på mig på bara några månader. Nu för tiden är det väl bara några nya kontakter per vecka som läggs till och jag räknar inte längre hur många det är. Ganska snart fick jag bestämma mig för om jag ska ha den som ett fönster till den officiella politikern jag skulle ha det till, eller om jag ska ha det för bara de som är nära. Jag hade en snabb överläggning med mig själv:

-          Louise, vill jag vara reserverad mot nya människor eller vill jag vara öppen?

-          Ja, jag vill vara öppen, svarade jag mig själv snabbt!

-          Jag gillar att lära känna nya människor, lade jag till.

 Så efter den överläggningen så var jag klar över att det är ett öppet fönster till min person. Jag har aldrig sagt nej till någon som vill vara min vän. Blir man uppbjuden till dans så tackar man Ja!

Helt plötsligt öppnades en ny värld för mig. Jag kunde fortfarande vara här och nu, samtidigt som jag fick möta gamla vänner från förr. Nu hade jag möjlighet att leva i flera världar samtidigt.

Senast i lördags kom jag ihåg en kille som jag hade umgåtts med i början av 90-talet i Göteborg. Han brukade alltid nypa mig i kinderna och vara sådär underbar. Han är en av de mjukaste, vackraste killarna jag någonsin lärt känna. Jag kom tyvärr bara ihåg hans förnamn, Aslan. Då gick jag in på Facebook och sökte på hans förnamn. Jag fick då upp tre förslag på personer och en av dem var vän med en annan kompis till mig. Nämligen den ljuvliga Henrik. Puss på dig! Så jag lade till Aslan som vän och skickade med ett meddelande för att förklara vem jag var då han kanske glömt bort mig… Men han bekräftade snart och skickade ett meddelande till mig.

 Henrik ja, denna underbart rolige och galna kille. Driftig till tusen! Han lade jag ju till som vän i våras. Flera gånger försökte han få ner mig till Cabaret Lorensberg men jag kunde inte vilket jag ångrar idag. Men då jag bodde i Göteborg hängde jag med på allt som han föreslog. Vi levde ett förfärligt dekadent liv i hans lya ovan för hans butik Cum. Jag orkade bara med det i några månader, men han är nog fortfarande igång. En gång skulle han anordna en modevisning på en mycket märklig klubb. Jag skulle föreställa en Barbiedocka i babydollklänning i svart gummi och andra personer skulle visa andra, lika udda, kläder. Men där på klubben så fanns många olika sorters människor som man annars sällan ser. Jag har aldrig sett dem i det politiska rummet i alla fall. En kille låtsades vara hund och kröp på golvet med halsband och koppel. En annan person höll i kopplet! När ”hundföraren” såg mig så sade han bara:

-          Här, nu är det din tur att hålla honom!

-          Nä, det vill jag inte, sade jag förskräckt men då hade jag redan kopplet i handen.

Jag lyckades bli av med ansvaret ganska snart och mötte lite andra udda människor. De var jätterara men väldigt exhibichonistiska lagda. Men mitt i havet av människor så träffade jag en kille från min hemstad. Han såg lite chockad ut vilket inte var så konstigt med tanke på att han nog var nyss fyllda 18 år. Jag själv var ju världsvan 22-åring!.... Jag och Andreas är också vänner på Facebook idag!

Jag gick modevisningen och sedan festade jag med Henrik fram till 5 på morgonen. Jag sov hos honom (ja, vi var väl närmare 20 personer som sov över där) i två timmar för att sedan ta bussen hem till mig i Uddevalla. Kära nån så kul vi hade det då. Men av någon anledning slutade vi umgås.

 Men Facebook är rolig och underhållande på många sätt. Jag kan göra små Quiz och få reda på saker om mig själv utifrån hur jag svarat på frågorna. Jag har fått de mest märkliga resultat. Jag har varit allt från politiker, dansare, Iggy pop, häxa, spöke, Barba zoo. Jag har fått reda på vilket tecken jag passar ihop med, vilken färg mitt chakra har, och vilken dag jag kommer att dö.. Men det mest roliga jag varit med om på Facebook var när jag lade ut frågan:

-          Hej. Berätta gärna om första intrycket du har av mig och vad vi gjorde!

 Det var många roliga händelser som mina FB-vänner berättade där. Jag skrattade så jag grät! Jag har nog varit med om ganska många saker i mitt liv vilket tyvärr gjort att jag glömt bort mycket. Men då gavs ingen pardon!

 Det var nämligen så att jag jobbade på en krog i Stenungsund under ett års tid. Stenkrogen hette det. Ägarna ville ha lite rolig stämning på detta ställe och anställde mig för att hitta på lite event där. Ja, jag gjorde nog många olika saker där, men hittade på tävlingar, tog hand om artister, stod i biljettkassan, serverade öl och så vidare. Men någon gång hade jag bokat in några tjejer från Uddevalla. Vi var 4 tjejer totalt! Och så skulle vi ha en tävling som hette Miss Hot legs! Helt galet! Vi tjejer gick in på scenen med en säck över huvudet och så skulle publiken rösta på vilka som hade de snyggaste benen…. Jag begriper idag inte var en sådan tävlingsidé kom ifrån! Ja, jag kom nog sist i den tävlingen för snygga ben har jag aldrig haft. Samantha vann naturligtvis. Hon är genomsnygg fortfarande idag. Alla vi fyra tjejer är vänner på Facebook idag.

Jag hatar verkligen att plugga språk. Det finns inget som dödar mitt intresse för språket som mär man sätter sig i skolbänken, slår upp boken och rabblar oregelbara verb. Jag lovar jag gjorde det i tre år på högstadiet.

Cut, cut ,cut. Dig, dug, dug. Do, did, done

Jag har lättare idag för att böja verben än att veta vad de betyder. Jag minns med fasa stencilerna som vi fick framför oss på bänken där vi skulle översätta meningar som:

Napoleon var inte en stor man men han var stor. (Napolon wasn´t a big man but he was great)

Vi fick i tre år lära oss att pengar alltid är singularis och fore tidningen Times så skulle det vara en bestämd artikel. Detta kommer jag ihåg, men vi fick aldrig prata engelska på lektionerna inte heller på gymnasiet. I nionde klass fick jag för mig att jag ville lära mig lite tyska också. Det var ungefär samma upplägg på de lektionerna som på engelsklektionerna. Stenciler, stenciler och stenciler. ”Isch habe keine Clarinette” var i stort sett det enda jag kom ihåg från de lektionerna.

 Men samtidigt som jag hatar att läsa språk i skolan så älskar jag att lära mig språk för att nå människor som talar ett annat språk än jag.

 Jag fick som skolpolitiker chansen att åka med på en resa till Kina i september 2007. Fem kommuner i Sverige var uttagna till denna resa som arrangerades av Den globala skolan. Från Uddevalla kommun åkte två lärare, en rektor, en gymnasiechef och jag. Vi hade två förträffar inför resan och eftersom ledaren Hans ”Cucumber man” från Den globala skolan sade att vi skulle vara med om en tuff resa så fystränade jag rejält inför resan. Men vi hade nog fått för oss att de skulle vara bättre på engelska än vad de var, vi trodde även att vi skulle ha fler tolkar än vad vi fick så resan blev inte vad vi tänkt oss. Inte alls!

 Vi åkte till Kunming som ligger i sydöstra Kina i Yunnan. Där stannade vi bara en natt innan vi tog flyget till Shangri-La. När vi steg av planet i Shangri-La mötte vi paradiset. Jag lämnade en del av min själ där i den staden, hos de människorna. Fortfarande har jag kontakt med två av de som jag lärde känna under de två och en halv vecka jag var där. Vårt uppdrag under resan var att lära oss om Kina, om tibetanernas situation, om deras miljöarbete samt deras kultur. Gomba som var ansvarig för upplägget i Kina jobbade på Shangri-La Institutet där de genom olika bidrag, bland annat från Världsnaturfonden, arbetade med miljöprojekt och bevarande av den tibetanska kulturen. Det visade sig snart att Gomba var nästintill den enda som pratade engelska med oss. Jag hade köpt ett enkelt lexikon för att ha med mig fraser i mötet med tibetanerna. Men det visade sig snart att mina uttal från det enkla lilla lexikonet inte fungerade så väl. Så den hamnade snart i väskan. I stället höll jag mig till en kille som inte kunde NÅGON engelska alls. Eller jo.. Han kunde säga:

-         I love You!

Och det sade han till alla tjejer han mötte. Men han var en pärla på att försöka lära mig mandarin och få mig att lära honom engelska. Det var helt otroligt vad roligt det blev att lära sig ett nytt språk. När jag fick något av honom till exempel några valnötter:

-         Thank you, sade jag

-         Xie xie, svarade han.

Under några dagar skulle vi besöka en nationalpark. Vi åkte med buss på läskiga serpentinvägar upp till en höjd på 4200 meter över havet. Där blev några resenärer så dåliga att de fick andas syrgas i några dagar och de hade småblödningar i hjärnan när vi kom hem till Sverige igen. Men från den platån skulle vi vandra ner till en höjd på 3800 meter över havet. Det var en pärs vill jag lova. Men trots det så längtar jag tillbaka dit hela tiden.

Men när jag och tibetanen satt på bänkarna utanför huset med porten till Himalaya i bakgrunden och tibetanska vakthundar skällandes så försökte vi lära oss nya språk. Han pekade på en häst:

-         Mang

-         Horse, svarade jag.

-         Shou, sade han

-         Water, svarade jag.

Så höll vi på i flera dagar och orden fastnade hos mig. Några dagar senare skulle min arbetsgrupp gå till en restaurang utan tolk och beställa mat. Jag fick snabbt uppdraget att beställa Pidjou – öl och stekta nudlar. Det klarade jag tydligen så bra att servitören kom med menyn till mig för att se om det var något mer jag ville ha. Men tyvärr kan jag inte läsa de kinesiska tecknen. Jag kan bara tecknet för kvinna och tecknet för barn. De tillsammans bildar förresten ordet Bra!

Vi hade med oss en munk under resan, Tashi. Han var så långt ifrån av hur man kan tänka sig en munk är. Vi kallade honom för Turbo-munken då han älskade snabba bilar. Han pratade inte mycket engelska men jag var tvungen att fråga honom deras förhållningssätt till hundkött.

-         Tashi, frågade jag med de tibetanska vakthundarna skällandes i bakgrunden, do you eat dog?

-         Yes, svarade han och såg allvarligt på mig en lång stund undertiden som han nickade.

-         Do you, var jag tvungen att fråga igen.

-         No, svarade han nu och skakade lika allvarligt på huvudet. – The dog eats you, varpå han garvade i nästan en timma.

Det var med lättnad jag åt kött resten av veckan. Oftast förtydligade de att vi fick kyckling.

Jag längtar ofta tillbaka till Shangri-La och till människorna där. Lhatso, vår kvinnliga tolk, gifte sig för ett tag sedan och jag fick en inbjudan några veckor tidigare. Men det var ju svårt att åka dit på så kort förvarning.

När jag kom hem igen till Uddevalla var jag så övertygad om att jag snart skulle tillbaka till Shangri-La att jag hoppade in och började plugga kinesiska tillsammans med gymnasieeleverna på Uddevalla gymnasieskola. Vid sidan av det sökte jag fullt via olika organisationer för att komma tillbaka. Men jag slogs av att i den delen av Kina hade inga organisationer projekt. Yunnanprovinsen är inget prioriterat område vilket tibetanerna poängterade när vi var där. Men jag läste kinesiska i ett halvår och har nu sökt kinesiska på distans genom Dalarnas högskola. Uddevalla gymnaiseskola har ett omfattande samarbete med Kunming och jag tror att jag kan vara till hjälp i det fortsatta arbetet om jag behärskar lite kinesiska. Vi hade besök från Kunming i Uddevalla för några månader sedan. Det var en delegation på 5 personer av högt uppsatta tjänstemän. Jag var inbjuden som skolpolitiker att delta på middagen. Eftersom det bara var en tolk med och ingen av de andra kunde engelska så försökte jag prata lite mandarin till allas glädje (de skrattade och fattade inte vad jag ville säga eftersom jag hade fel uttal. Ma på deras språk kan nämligen betyda både mamma och häst beroende på uttalet)  Men det jag lärde mig under min resa i Kina var att kulturyttringar är världsomfattande och universellt. Så vi sjöng mycket för varandra på den resan.

Efter att ha suttit och försökt hålla kontakt under middagen bestämde jag och skolchefen för att vi skulle sjunga en svensk melodi av Taube för våra kinesiska gäster. Det blev en succé! Strax ställde sig en av gästerna, en tibetan upp och sjöng en visa för oss. Därmed var kulturutbytet i gång. Jag frågade om han inte kunde sjunga en speciell sång för mig som jag lärde mig under resan i Yunnan och jag försökte sjunga den:

-         Pari pangi dila, sila soo.

Han förstod direkt vilken sång det var och sjöng den för oss. Den middagen var den mest avslappnade stund som Uddevalla kommuns tjänstemän hade upplevt med de kinesiska gästerna.

 Men jag har ju rest i andra länder också och försökt lära mig språken. Eftersom jag vari mycket i Italien har jag läst Italienska på Folkuniversitetet. Socialdemokraterna i Uddevalla har ett projekt med Ilidza i Bosnien så nu skall jag försöka mig på att läsa bosniska via ABF.

 Kan man språk så bär man på en nyckel till att nå fram till andra människor och andra kulturer. Jag har väldigt lätt för att lära mig språk under mina resor och när jag är på jobbet och möter människor från andra länder. Men så fort jag sätter mig i skolbänken så dör min nyfikenhet och mitt engagemang i språket. Jag skulle vilja att man tog vara på lusten till språket under språklektionerna. Låt eleverna prata mycket. Gör språket levande och strunta inledningsvis i stavningskontroller, oregelbundna verb, och om pengar är singularis eller pluralis. Lyckas man väcka intresset för språket så kommer det andra automatiskt. Det är min övertygelse.

Vi lever i ett av världens mest individualiserade länder. Det innebär att varje individ, varje person och människa som står i centrum. Sverige har snabbt utvecklats från ett samhälle som hade familjen i centrum till ett individanpassat samhälle. Hur ser normer och oskrivna regler ut i ett sådant samhälle som har förändrats så mycket?

Har vi fortfarande allmängiltiga regler för vad vi får göra och hur vi gör det? Hur mycket styr vi egentligen våra egna val och önskningar och hur mycket styrs vi? Jag är absolut barn av den individuella skolan. Jag gör vad jag vill, så länge jag inte gör någon annan illa. Jag avskyr, nej hatar, när andra vill sätta gränser för mitt individuella val. Får jag gå på bio eller teater med en nyvunnen killkompis och lämna min man hemma i vårt samhälle idag? Självklart, säger jag. Absolut inte, säger andra. Varför inte, frågar jag? Nej då bryter vi mot samhällets normer, blir svaret!  Jag vill inte förstå detta egentligen. Jag ställer mig istället frågan att om vi i världens mest individualiserade land inte får gå och se Molière, Ibsen eller Jonas Gardell hur skulle jag då klara att leva i ett annat land?

Vi pratar mycket om inkludering och integration i samhället. Men vilka ska inkluderas i vad? Det är ju inte så enkelt att vi egentligen kan ge ett snabbt svar på det eftersom vi lever idag i ett multikulturellt samhälle. Det samhälle jag växte upp i med stängda affärer efter 18.00 samt alla helgdagar finns inte längre. Jag önskar inte gå tillbaka i tiden, jag trivs bra idag. Men det är svårt för mig, min gamla pappa och för min väninna från Irak att veta hur vi ska bete oss i dagens Sverige. Våra världar ser helt olika ut. Utan ett gemensamt normsystem är det alltför lätt att vi skapar missförstånd och osäkerhet. Och jag, jag missade teatern.

Min telefon ringde härom dagen och jag såg direkt vem det var. Jag lämnade mötet jag satt på och skyndade mig att svara. Den som ringde mig var en kvinna som är en av alla de 8 700 gömda flyktingar i Sverige. Det är en allt större skara människor som väljer ett liv i det fördolda i Sverige, före att åka till ett hemland som de inte känner igen.– Hej Louise, sade kvinnan som ringde mig. –Hej, svarade jag, hur mår du? Jag ställde frågan jag egentligen redan visste svaret på. – Jag mår inte bra, lite, svarade hon på mycket enkel svenska. Trots livet som gömd försöker hon hålla liv i den svenskan hon lärde sig under ansökningstiden av  uppehållstillstånd. Hon kämpar varje dag för att få stanna i Sverige. Ingenting väntar henne i det landet hon flydde från. – Varför mår du inte bra, frågar jag? Hon försöker med sina få ord förklara för mig att hon inte har några pengar till mat längre. För stunden har hon lite mat så att inte barnen ska hungra men blöjorna är slut. Hon har två blöjbarn varav den ena är för stor för att egentligen använda blöja. Men en kaotisk social situation skapar inga trygga, harmoniska barn. Dessutom berättar hon att de måste flytta igen och hon vet inte var de ska ta vägen. Jag är maktlös inför hennes ord. Hur kan detta vara mitt land som håller en så inhuman flyktingpolitik? Vi har idag över 1500 barn som håller sig gömda och siffran stiger. Forskningen visar på att ”situationen som gömd”, upplevs mycket svår på många olika sätt. Det handlar både om svårigheter vad det gäller sociala, psykiska och identitetsskapande plan men också vad det gäller mer materiella faktorer som boende, och försörjning. Jag lovar henne att komma med mat och blöjor på en avtalad plats. Men jag funderar över hur Sverige 2010 kan ta sig rätten att hantera människor så här illa!

Jag sitter just nu på Uddevalla kommunfullmäktige. Vi har 61 ledamöter i plenum och en talarstol. Vill jag säga något, komplettera debatten med egna ord, egna funderingar måste jag begära ordet, vänta på min tur. När mitt namn ropas upp ska man gå cirka 20 meter inför alla väntande människor och sedan säga mina ord gömd bakom en enorm talarstol där bara min näsa syns. Hade jag fått bestämma över hur ett kommunfullmäktig skulle vara utformad så hade det inte sett ut på samma sätt.

Formen för kommunfullmäktige skapades för länge sedan, innan kvinnor hade tillträde till de politiska beslutsrummen. När sedan kvinnor kom in i politiken ändrades inte strukturen för mötesformen utan alla arbetade vidare på samma sätt. Men alla borde vara överens om att talarstolen är ett typiskt manligt redskap. Dessutom har de allra flesta jämförelser visat på att det är män som tar den allra största talartiden. Hur kan jämställdhet och det demokratiska intresset öka när det är en så sned könsfördelning i talarutrymmet? Och även intresset för att delta i vår gemensamma demokrati öka. Det är aktuellt just då endast 2 procent av svenska befolkningen är med i ett politiskt parti.

Hur hade det sett ut om kvinnor hade skapat ett kommunfullmäktige för kvinnor? Vad hade skillnaden varit? Vi kan vara säkra på att det hade varit en stor skillnad. Se bara på de informella mötesstrukturerna hos kvinnor och hos män. Generellt kan man säga att kvinnors möten sker i dialog och delaktighet medan männens möten sker i rapportering och konstruktiva lösningar. Skillnaden i status på dessa olika mötesformer är något att fundera över liksom skillnaden i demokrati och deltagande.

Kvinnors deltagande skulle kunna underlättas om man ändrar mötesformer och tider. Några förslag bland många är bikupor, förberedande småmöten, demokratiska mötesformer som ”Open space” eller framtidsverkstäder där fler får komma till tals. En annan viktig aspekt är tidpunkten för möten. Med en tydlig början och en tydlig sluttid innebär att alla, kvinnor liksom män, kan planera för när man hämtar sina barn på förskolan eller skolan.

Idag har jag så förfärligt ont i kroppen. Överallt gör det ont, i varenda led, muskel och broskdelar. Jag lider tydligen av Bechtrews syndrom som är en reumatisk sjukdom. De upptäckte det 1994 efter att jag fått en inflammation på regnbågshinnan. Jag hade gått i två veckor med illrött öga som var så ljuskänsligt att jag på natten fått ligga under täcket med solglasögon på för att kunna sova. Smärtan var helt fruktansvärd!

Men efter två veckor stod jag inte ut längre utan fick mamma mig att köra mig till akuten. Efter en liten väntan kom jag in i undersökningsrummet där en läkare stod. Vi hälsade och jag fick berätta om mina besvär och att jag haft det i två veckor.

-          Ja ha, sade han och tittade ner i sina papper, brukar du ha ont i ryggen?
-          Eh, ibland kanske, svarade jag och tittade fundersamt på mamma.
-          Var brukar du ha ont då?
-          Det är mest nere i ryggslutet, svarade jag och visade med handen var jag någon gång innan mens kunde ha ont.
-          Kan du ta av dig tröjan, dra ner byxorna och böja dig framåt?
-          Va, frågade jag och tittade på mamma som såg helt cool ut, Ska jag ta av mig?
-          Jag vill titta på ryggen, svarade doktorn som förklaring. Men jag såg nog helt förvirrad ut.
-          Visst, sade jag och gjorde som jag blivit tillsagd att göra. Han undersökte snabbt ryggen varpå jag fick ta på mig kläderna igen.
-          Kan du sätta dig på stolen så ska jag kolla ögonen, sade doktorn

Jag satte mig vid undersökningsstolen med hakan på en mackapär och han tittade i ögonen på mig. Jag fick titta upp, ner, åt höger och vänster. Sedan fick jag några droppar i ögonen så att han fick kollat trycket.

-          Ja, du har en kraftfull Irit på höger öga, sade doktorn ungefär som om jag skulle fatta vad det var.
-          Vad är det, frågade jag?
-          Det är en inflammation på regnbågshinnan. Det är inte smittsamt men du måste påbörja behandling av inflammationen med en gång. Du börjar med droppar varje vaken timma i 4 dagar, sedan kan du gå ner till 8 droppar per dag i en vecka. Efter det kan du minska med en droppe per vecka. Dessutom får du pupillvidgande droppar två gånger per dag i två veckor.
-          Varför får jag det, frågade jag
-          Annars kan pupillen växa fast och då blir det operation, svarade han snabbt.

 Han satte sig ner och skrev ut recept till mig. Sedan tittade han upp på mig och frågade:

-          Nu undrar jag om du har reumatism i släkten?
-          Jag vet inte, sade jag och tittade på min mamma.
-          Jo, min pappa hade Bechtrews, svarde mamma och såg så klok ut. Jag var nog mest i chocktillstånd efter att visat ryggen när jag trodde att jag skulle visa ögonen. Jag hade inte heller så snygga trosor på mig utan de var urblekta svarta med lite hål i linningen.
-          Hade morfar det, frågade jag.
-          Jag kunde just tro det, svarade doktorn. Jag skulle tro att du har det. Jag skickar en remiss så att de får göra ett test. Det finns ett klart samband mellan Irit och Bechtrew.

Jag fick några veckor senare lämna ett test och provsvaren sade att jag hade Bechtrews latent. Det har aldrig besvärat mig egentligen. Jag har varit enormt förskonad från smärta. Men nu i år har värken börjat komma. Det började för ett år sedan i korsryggen. Sedan ett halvår har jag även kraftig smärta i bröstbenet. Så fort jag gör något fysiskt ansträngande så värker det så att jag inte kan sova om nätterna. Det är inte så värst roligt eftersom jag inte vågar sticka ut och jogga längre och inte heller gå till Motionshuset med sin underbara Step up.

Efter att nu haft ont i ett år så valde jag att gå till vårdcentralen. Det ska mycket till att jag ska uppsöka läkare. Jag gillar inte det. 2006 hade jag dubbelsidig lunginflammation och det gick nog en vecka med hostande, feber och trötthet innan jag gick till vårdcentralen. Då hade jag en sänka på 120 (tydligen ska man inte ha över 20 om man är frisk). Jag fick medicin och gick hem. Efter en vecka ringde jag tillbaka och frågade om jag fortfarande skulle må så dåligt och fortfarande ha feber. Efter att jag fått komma tillbaka så visade sig att min sänka fortfarande låg på 120. Ja, jag fick annan medicin och blev sedan bra.

 Efter att haft ont i ett år. (Det har gjort ont att hosta, skratta, ratta bilen, bära barnen och så vidare.. ) så beställde jag tid. Jag fick vänta i 6 veckor men så plötsligt en dag var tiden inne för mitt besök. Jag blev så väl omhändertagen av läkaren på vårdcentralen. Vi satt och pratade lite allmänt en stund:

-          Vad jobbar du med, frågade läkaren?
-          Jag sitter mest stilla på olika möten, svarade jag.
-          På möten, vad för slags möten då, frågade han vidare.
-          Jag är politiker och sitter på många styrelsesammanträden. (i vissa sammanhang vill jag inte ta upp det politiska engagemanget för det kan lätt ta fokus från annat. En gång när jag gick till frisörsalongen blev jag så utskälld av frisörskan över att vi ökade på antalet elever till frisörsprogrammet. Jo, jag fick rabatt på priset för att jag stått ut med kritiken under en och en halv timma. Men det är inte alltid man är sugen på att stå ”In the line of fire”)
-          Får man fråga för vilket parti du jobbar?
-          Jag är socialdemokrat, svarade jag och undrade vart detta skulle landa
-          Jaha, så nu strävar du efter att bli kommunalråd då, log han.
-          Nä, det skulle jag inte vilja vara, sade jag allvarligt. Jag skulle inte vilja sitta i en så utsatt roll.
-          Nu skojar du väl, sade han. Jag trodde att alla strävade efter höga positioner.
-          Nej inte kommunalråd, sade jag. Jag har en partikamrat som tidigare var kommunalråd här i Uddevalla och han blev så illa utsatt i media att jag bestämde att aldrig någonsin vilja ha en sådan roll.
-          Jaha, sade läkaren lite avmätt, honom gillade jag inte. Han sade till alla att inte lista sig hos oss när vi kom till Uddevalla. Sådant gillar inte jag… det var inte snyggt.
-          Jag hoppas ni fått bättre bemötande här nu då, frågade jag förhoppningsfullt.

Vi fortsatte prata lite politik en stund till innan det var dags att gå vidare med orsaken till varför jag var på vårdcentralen.

-          Usch jag gillar verkligen inte att gå till läkaren, sade jag när jag lade mig på britsen för undersökning. - Men nu har jag verkligen längtat hit idag!
-          Då måste det ju vara riktigt dåligt då, sade han.
-          Idag kan jag i alla fall gå, sade jag. I förrgår kunde jag inte röra på mig.
-          Så det kan pendla så mycket från dag till dag, konstaterade läkaren

Jag nickade instämmande och försökte slappna av. Först fick jag ligga på mage så att han kunde trycka på valfria punkter på ryggen. Sedan fick jag ligga på rygg i stället. Jag visade var vid bröstbenet smärtan satt. Han tryckte lite försiktigt så att han kunde se var mitt onda satt. Sedan tryckte han på höftkammarna och jag kände hur det strömmade smärta ut vid korsryggens högra sida. Jag fick dra efter andan för att inte skrika till. Det gjorde så förfärligt ont just där.

-          Jag ser att det är just i broskdelarna som du har ont, sade läkaren efter att jag fått ta på mig tröjan igen. – Det stämmer ju in bra på om du har Bechtrew. Men vi ska ta lite tester också. Sedan ska jag beställa hit testet som du tog 1994 för att se vad de kom fram till då. Men jag skriver ut lite medicin som lindrar smärtan lite mer än Ipren.

 Han skickade iväg mig till labbet med recept och löfte om att ringa mig två veckor senare. Vi får se vad testerna kommer visa. Jag fick lämna tre rör med blod för olika tester, Jag tror det var i alla fall sju prov som skulle tas. Så nu blir det att vänta på resultat.. Oavsett så är jag i alla fall bra blodtryck. 130/ 70 är nog ett av de bästa resultat jag någonsin haft.

Om någon frågar mig:
-         Louise, vad var det tokigaste du gjorde 2009? Så kommer svaret vara enkelt.
-         Det tokigaste och konstigaste jag gjorde var att sjunga vår svenska nationalsång a capella inför närmare 600 personer på Kropps damers hemmamatch i handboll.

Så är det! För ett tag sedan så ropade en gammal partikompis till mig genom bilrutan utanför våra barns skola:

-         Louise, sjunger du något nu för tiden?
-         Jo, lite grann i alla fall.
-         Skulle du kunna tänka dig att sjunga nationalsången på några hemmamatcher för Kropps damer?
-         Ja, jo… Det kan jag väl. Om ni vill ha mig så, svarade jag lite glatt och rejält överraskad.

Till saken skall sägas att jag aldrig varit på en enda handbollsmatch i hela mitt liv. Ska vi vara riktigt ärliga så har jag inte varit på många matcher alls, oavsett sport. Friidrott har jag däremot sett en hel del av och jag vet hur lite publik det är på dessa evenemang. Så jag tänkte att visst kan väl jag sjunga Du gamla, du fria för dessa 40-50 personer.

I flera veckor efter det så tränade jag på nationalsången varje morgon när jag var ute på morgonpromenad med vovven, Johnny be Good. Jag sjöng starkt, jag sjöng svagt, ljust och mörkt. Jag träffade tack och lov inte på några människor under dessa tidiga sångpromenader för de hade nog chockats hårt av en gastande lokalpolitiker som klämde i all vad hon förmådde med : ”Du tronar på minnet från fornstora dar. Då ära ditt namn flög över jorden”

.... En sosse som lovprisar stormaktstiden i sång tidigt på morgonen kan nog göra vem som helst förbryllad.

För att vara riktig ärlig så kan jag inte sjunga. Jag har lätt för att komma ihåg texter. Det lärde jag mig tidigt när jag spelade teater. Men jag har svårare att komma ihåg melodierna och kan dessvärre inte heller noter. Det enda jag kan uttyda i de där svarta plupparna är om det är ljust eller mörkt som man förväntas sjunga. Sedan är det många snälla människor som säger till mig att jag sjunger fint. Men jag VET att jag inte kan sjunga. Det fick jag itutat i mig som barn. Min mammas man brukade skratta åt mig över det mesta:

-         Louise, ta på dig något snyggt så att ingen känner igen dig( det var när vi skulle ut och sno en gran i skogen). Louise, du kan väl rulla iväg och hämta… (Rultan var det vanliga namnet på mig), - Louise, du kan verkligen inte vissla (precis när jag lärt mig vissla små melodier).

Hans ord, som även smittade av sig på mina bröders attityd mot mig, sitter fortfarande djupt rotat i mig. Det spelade ingen roll vad jag än gjorde, hur mycket jag än försökte så dög jag inte. Försökte jag mig på att laga mat så sade de alla (inte min älskade mamma förståss)

-         Vem har lagat maten? Är det Louise, nä då vill vi inte ha!
Men det var framförallt en sak som jag inte fick göra.
-         Louise! Du får göra precis vad du vill, bara du inte sjunger. För det låter så läskigt. Du har ett sådär äckligt darr på rösten. Äähhhh!

Jag lärde mig tidigt att det inte är någon idé att kämpa för något. Jag förlorar oavsett bara för att det är jag. Jag vet inte hur många gånger jag jobbat med något men lagt av när det blivit motigt. Jag slåss alltid ur ett underläge och jag kommer alltid förlora. Så är det i tävlingar, i nomineringsprocesser, i debatter, i allt!

Men så skulle jag nu sjunga Nationalsången på en handbollsmatch. Eftersom jag vet att jag inte kan sjunga så blir jag inte heller nervös. Jag kan ju inte misslyckas! Dagen före matchen så träffade jag på min gamla partikompis Magnus som meddelade att han nog inte skulle hinna till matchen eftersom han var tvungen att åka till Stockholm under dagen. Men det kommer vara gott om folk ändå sade han.

-         Hur många brukar komma på sådana matcher, frågade jag övertygad om att det skulle handla om max 50 personer.
-         Ja, det brukar väl komma mellan 600 och 700 hundra ungefär, svarade han varvid jag nog inte kunde dölja min chock.
-         Nä, nu skojar du, sade jag.
-         Ja, kanske blir det lite färre men över 500 kommer allt.

Jag lyckades nog samla ihop ansiktet igen och sade att det skulle ju bli kul. På darriga ben tog jag mig hem. Morgonen därpå tog jag en extra lång morgonpromenad med Johnny och sjöng så mycket jag kunde. Hur jag än kämpade emot så gick timmarna och kvällen kom. 18.30 skulle jag vara i hallen för att bli visad dit jag skulle stå.

-         Ja ha, sade speakern, brukar du sjunga så här annars också?
-         Nej inte riktigt, svarade jag och kände att jag nog hade hemskt ont i halsen.

Han gick igenom med mig var jag skulle stå, hur nära jag skulle hålla micken. Samtidigt fylldes det på med massor av människor på läktarna. Partivänner, kommunens ekonomichef, min granne och andra människor som jag känner var där. Jag hade ju bara sagt till mina arbetskamrater att jag skulle sjunga. Det skulle ju bara vara en kul grej. Inte hade jag anat att så många skulle vara där!
Klockan blev 19.00 och speakern ropade upp namnen på spelarna i motståndarlaget: Spårvägen. Varpå de sprang ut på planen. Sedan var det dags för Uddevallalaget Kropps. Unga spelare (heter det miniorer?) hade ställt sig upp på led och damlagets spelare sprang emellan medan de slog sina händer mot varandra. Så riktigt seriöst ut!

Sedan blev det helt mörkt i hallen, endast en strålkastare var tänd mot mitten.

-         Nu skall svenska nationalsången framföras av Louise Persson. Sedan blev det tyst.
-         Hm, tänkte jag nu gäller det. Så jag tog hans mikrofon och gick ut på plan.

Tyvärr kom jag bara någon meter ut för sladden till micken hade trasslats ihop. Så istället för att skrida ut till mitten av planen så fick jag försöka reda i trasslet. En liten bit fick jag rett ut innan jag gav upp. Jag tänkte att de vill ju komma igång med spelet och inte stå här och vänta på mig. Jag kom alltså en meter till ut på planen. Med strålkastaren i ögonen tog jag ett djupt andetag, log så stort jag kunde för att låtsas känna självförtroende, och började sjunga.
-         Attans, tänkte jag tre rader in i låten, den ligger för mörkt. Jag skulle ju försöka sjunga lite ljusare! Attans… Shit, hur går texten i andra versen? Är det: ”Jag vet att du är och du bliver vad du var” eller är det ”Jag vet att du är och förbliver vad du var”….
Ja, strax var ju mina minuter i rampljuset över för den dagen och jag kunde gömma mig med familjen på läktaren. Men det kändes faktiskt riktigt bra och jag var euforisk i flera dagar efteråt. Kanske få jag sjunga igen där?..
När man är så där uppe i varv och känner sig riktigt nöjd över en sak då är det tur att man har barn som tar ner en på jorden igen:
- Mamma, varför sjöng du på matchen egentligen, frågade Eskil några dagar senare, det var konstigt!

Fredagen den 20 november mötte jag Martina Haag på Praim PR i Stockholm. Det gav mig en riktig aha upplevelse. Om nu hon med sina "låga" betyg har blivit författare så skall väl jag också kunna formulera ord till en bok? Jag som läst 130 högskolepoäng, kommit i på massor av högskolekurser (men aldrig börjat på) och jobbat som politisk sekreterare borde väl också klara detta! Jag har ju gjort flera försök tidigare. Jag har skrivit hundratals dikter till en av världens bästa diktsamling. Får väl erkänna att efter att de fått ligga i byrålådan några år och mognat så inser jag att de är rejält pretto.

 Jag har även börjat på en ungdomsbok som är näst intill genial. Faktum är att jag skrivit hela 5 kapitel i den boken. Men så lät jag en gammal murvel läsa dem och hans kritik var inte nådig. Han påstod att jag för lätt fastnade i små detaljer och missade drivet i handlingen:- Louise, nu har jag läst om de där fladdrande gardinerna i det ljusa rummet med regnet utanför i en hela sida. Det är sådär intressant…

Men tanken med boken är jag riktigt nöjd över. Det handlar om en tjej i tonåren. Hennes föräldrar jobbar med politik och eftersom de har miljöansvar i sina arbetsområden måste de åka på en miljökonferens i Bryssel för att diskutera klimatfrågan. Flickan i sin tur får åka till sin mormor i Hamburgsund. Där möter hon en  värld som hon inte mött tidigare. Det är i folktron hon hamnar. Där har häxan fångat älvprinsessan och Näcken blir så förtvivlad att han låter alla bäckar och floder svämma över. Han låter isar smälta och flodvågor träffa land. Så flickan hjälper till att befria älvan och klimathotet försvinner. Klart slut!

Ett riktigt spännande äventyr där mina ord och formuleringar fastnar i hur gardinerna svänger i sommar brisen. Hm… Men jag har haft jättemånga bokprojekt i mitt liv. Det har handlat om allt från en deckare utifrån mördarens perspektiv, (kallas det deckare då) Den tänkte jag ut när jag var förfärligt arg på en fd pojkvän som ringde hem på natten och kallade mig mindre snälla saker. Men jag sparkade honom på smalbenet i stället för att skriva en bok. Kanske synd för man får aldrig nobelpris i litteratur för att sparka någon på smalbenet. Man riskerar snarare att få böter. En  annan bokidé jag haft är att skriva tillsammans med min dotter på 8 år. Hon skulle få berätta och jag skulle skriva ner henes berättelser och rita till. Men efter två kvällar så konstaterade hon bara: - Nä mamma jag är klar med böckerna nu. Jag vill att du läser Harry Potter i stället!

Jag är en typisk projektmänniska som hela tiden tänker i projekt. Tyvärr slutar det ofta vid en tanke på att det skulle vara en kul idé. Men sedan lyckas jag sällan fokusera tillräckligt för att samla ihop idéerna och verkligen göra det jag tänkt. Därför blir det mesta jag gör halvdant. Men nu har jag ju satt igång med ännu ett projekt, Jag skall skriva en bok! Japp det skall jag. Det vet jag och känner jag bestämt. Men så klart snart är jag hemma där familjen väntar. Då ska jag gå ut med lille vovven, natta barn, gå igenom mailhögen, posten osv Ja visst jag, jag får väl vara social med lilla mannen också.

Men när jag var på Praim PR och lyssnade på Marina Haag så kände jag att kanske även jag kan göra en bok. Inte för att jag är så pigg, snygg eller lång som hon är. Inte heller lika öppen och ärlig som hon är. Jag skulle väl aldrig kunna avslöja sådär enkelt att jag inte fattar vad man pratar om på alla politiska möten. Men jag kan ju försöka göra  boken  på mitt eget sätt. Jag gör så lagom jag kan –sätt! Så som antistress doktorn försökte mana in i mig när jag var 8 år och hade huvud och spänningsvärk.

Jo, jag känner att jag är på gång nu. Jag vet redan vad rubrikerna på flera av kapitlen ska heta. Jag skall i min lilla bok (den första i en lång rad som blivit färdiga projekt) ha kapitel som tar upp ämnen; Facebook, sångkarriären, Youtube filmen, Kommunfullmäktige, mina skåedespelardrömmar, julafton borde ju också kunna bli ett spännande stycke.

Jag ska tacka Martina Haag för att hon inspirerade mig till att skriva en bok. De som däremot inte ska få något tack är Niklas och Ewelina. De bjöd in mig till Praim Pr i november men glömde sedan bort det helt. Där stod jag helt utan någon förankring på företagets personalmingel. Men jag tog raskt Martina i handen och presenterade mig (var nog ingen annan som gjorde det märkte jag sedan)

-          Hej Martina, jag heter Louise och kommer från Uddevalla. Jag kan bara stanna en timma för sedan skall jag ta tåget hem.

-          Jaha, sade Martina piggt, då skall jag prata fort då!