louisepersson

I en nästan fullsatt Hebeteater i Trollhättans Folketshus stod Torsten Flinck på scen idag! Mannen, myten och legenden skulle gästa oss med sin uppsättning av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Ensamteater som annars ger min ångest såg jag nu fram mot. Den mytomspunna fd Dramatenskådisen som täcker löpsedlarna med skandaler och svarta rubriker skulle stå framför mig på scenen där jag satt på första rad.

Han lät vänta på sig. I ett klassiskt rockbandsmanéer skulle vi få vänta på hans öppningsscen. Men han kom barfota in med sina trollfötter på scenen och avslöjade att han skulle berätta en historia för oss. Doktor Glas som vanligtvis spelas av full ensemble skulle nu gestaltas av endast Flinck. Han gör det på ett gripande sätt där publiken är en viktig del i hans berättande. Inget kan gå fel! Det  är ju bara en berättelse. Att 7 personer stövlar in i salongen 30 minuter efter öppningscenen stör inte. Torsten Flinck använder sig av avbrottet för att få med alla i berättelsen en gång till. Inte heller ringande mobiltelefoner eller skramlande mynt stör. Det kompletterar känslan av att vi alla är en del av berättelsen.

Doktor Glas i sin uselhet som  låter sig menalt förföras av hustrun till pastor Gregorius berättar om sina val och sin ånger. Torsten Flincks version av Söderbergs drama är genial. Men det långsamma berättandet, tystanden och paserna är oerhört otidsenliga i dagens era där alla sker inom ett ögonblick. Långsamhetens lov får inte råda i dagens samhälle! Några i publiken somnade av ovana med tystnad. Men vi andra som var klarvakna hela tiden fick se en fantastisk föreställning!

Torsten Flinck var i högform. De maniska dragen fanns inte där. Han var inte Flinck han var Glas!