Att leva i det förflutna...
I dagens samhälle hinner man sällan stanna upp och reflektera. Man gör det man ska och skyndar sedan vidare till nästa mål. Men någon gång ibland blir jag sittandes och det gamla, förflutna hinner i kapp mig. Alla mina gamla erfarenheter slår tillbaka med en enorm rekyl och ofta kan jag känna en sorg över att så skyndsamt lämnat allt det som var.
Jag vill absolut inte leva i det förflutna. Jag vill alltid framåt! Men ibland borde jag ha stannat, mitt i steget, och frågat mig själv. vart är jag på väg och vad lämnar jag! Jag kan sakna vänner som jag lämnade bakom mig för så länge sedan, som jag inte tog hand om! Ett sådant gäng som jag saknar var gänget på Liseberg Shopping. Där fanns många underbara människor! Och två underbara chefer! Och framförallt min vän Anna-Lena som jag inte träffat på flera år nu - men vi har planerat att fika på söndag!
Jag och Anna-Lena jobbade tillsammans på ett kafé i Uddevalla 1991. Vår chef där var ganska galen! Framförallt var han snål! Vi fick aldrig slänga något! Gamla räkor fick vi skölja och spruta citron på för att dölja lukten. Anna-Lena skar en gång av sig toppen på tummen för att hon var tvungen att skära en gammal mjuk gurka i en skärmaskin. Det var ingen trivsam arbetsmiljö! En dag sade Anna-Lena: - Vi säger upp oss! Jag ringer mina gamla chefer på Liseberg Shopping så kan vi npog få börja jobba där! Okej sade jag! (jag har aldrig varit sen att haka på saker)
- Men du, sade A-L. Om vi ändå ska sluta så kan vi ju dra till Luxenburg först. Jag skulle vilja hälsa på mina kompisar från när jag var aupair.
Detta var en tisdag och på torsdags morgon drog vi! Jag som aldrig varit utomlands hade skyndsamt fått skaffa pass. Anna-Lena fixade biljetterna. När vi satte oss på tåget för att dra till Luxenburg kändes det som om en helt ny värld öppnades! Vi satt packade som sillar i kupén när vi alla skulle försöka sova. Våra vagnar hade någon slags säten som drogs ut och blev något mellanting mellan ligg och sittvagn.
När vi skulle byta tåg i Tyskland blev vi ståendes på en perrong - länge. Allt var stängt. Vi hade inga D-mark. Och vi var ruskigt kissenödiga! De tyska vakterna var inte direkt hjälpsamma....
Väl i Luxenburg drog Anna-Lena med mig för att träffa sina gamla vänner. De som jobbat som Aupair samtidigt som henne, men som stannat längre. Nu var deras tid snart slut och de skulle hem igen. De guidade oss runt i Luxenburg.. framför allt på krogarna. Mitt i natten belv jag ruskigt trött och sade till Anna-Lena att jag ville dra till hotellet. Hon var nog inte sugen på det eftersom hon äntligen fått träffa sina vänner igen.
- Men stanna du, jag kan dra dit själv.
-Men du hittar inte till hotellet, sade Anna-Lena.
-Joho, det gör jag visst.
Skrattandes satte jag av i galopp ned i gränden med hennes ropandes på mig.
Jag sprang hela vägen till hotellet. Längs den breda bilvägen, Över den fantastiska bron där en underbar trädgård låg utsträckt nedanför. Jo, jag sprang rätt. Fråga mig inte hur jag kunde hitta! Jag vet inte!
På småtimmarna kom Anna-Lena till hotellrummet. Hon hade med sig en enorm baguett med friterad kyckling och droppandes currysås.
- Åh, vad bra att du är här, sade hon och använde handduk som servett. -Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!
Sedan delade vi på baguetten varpå hela sängen såg ut som doppad i knallgul currydressing!
Hotellledningen var inte helt nöjda med oss som gäster...
Men kul hade vi!
När vi kom hem så fick vi börja på Liseberg shopping. Vi jobbade tillsammans i frk Ellens karamellbutik. (eller vad den nu heter) Mycket skratt och galenskaper lyckades vi få med. Söndagarna var vi på restaurang Kristina. Där var så mycket folk och alla rökte (inte jag) att luften gick att skära med kniv. Mina ögon tålde inte all rök utan rann oavbrutet. Jag såg ständigt ut som en panda! Där stod jag och tittade på Gunnar Jaunupe som spelade och sjöng. Åh, vad jag var kär! Men han verkade inte gilla pandor...
Gemenskapen på vår avdelning var stor och vi samlades hemma hos Anna-Lena en kväll på kräftskiva. Det var galet som vanligt. Med mycket skratt och flams.
Nu är det många år sedan och nästan alla har gått vidare i livet. Förutom Anna-Lena som jag pratat med några gånger så har jag inte träffat någon.
Men häromkvällen fick jag en inbjudan via Facebook. Annika, vår golfälskande chef, hade lagt ut en länk om att ha en återträff för alla som jobbade på Liseberg Shopping under 90-talet.
Jag svarade naturligtvis Ja!
Med ett års erfarenhet av den sk "vuxna" och seriösa människa du påstår dig vara???????? och som dessutom presenterar dig som en person som ogillar LÖGNER undrar jag i mitt stilla sinne varför detta inlägg fortfarande finns kvar. Jag vet att du inte är den du påstår dig vara så blanda inte in mig i din tramsiga och falska tillvaro. Du klev med berått och uträknat mod in i mitt och mina barns liv och det enda du lyckades åstadkomma var den värsta upplevelsen. De kommer att få leva med såren, och ärren, efter dina lögner så mer trovärdig än en orantugangbajs kommer du aldrig att bli eller vara. I evigheten!