louisepersson

Nu har vi precis fått en ny partiordförande. En av VU-ledamöterna påstår att han är "ren som snö".. Vilket är livsfarligt att säga - faktum är att det är naivt uttryckt! Ingen som levt ett vanligt liv är helt fri från skelett i garderoben. Det viktiga är ju snarare hur han hanterar begångna misstag. Och jag är faktiskt övertygad om att Stefan Löfvén kommer möta frågor med rakhet och sanning. Det får vara slut på lögner och pudlar...

När jag hörde de första mumlen om att det nog blir Löfvén så blev jag glad. Han känns som en trygg, stukturerad och stabil person.

Men det som förvånar mig är några av mina partikamraters glädje. För de har varit lika glada varje gång någon ny utsetts och lika förbannade varje gång den falerat..

Jag har noterat att en som sprang omkring med tröja med Mona Sahlin-tröja under kongressen, sedan var förste bödel att halshugga henne. Samma person stod sedan och hyllade Juholt över allt på jorden och sade att han var helt rätt för partiet. När Juholt sedan avgick sade han att det var rätt beslut... Personen i fråga fick möjligheten att utropa möjlig efterträdare och menade att VU-ledamoten som kallat läget i partiet för "exhibitionellt" vore rätt kandidat.

Nu föreslog VU att partistyrelsen skulle välja Stefan Löfvén som partiordförande. Det har nu partistyrelsen gjort.
Det innebär att fortfarande är "Alla glada"...

Jag träffade honom på Jobbkongressen 2009. Jag var där som extrapersonal för S i Väst. Jag sprang runt och fotograferade, gjorde intevjuer och letade reda på västsossar som skulle ge kommentarer i pressmeddelande. Det var hemskt roligt, men det var även jäktigt. Vid ett tillfälle under kongressen när jag kom in i plenisalen stötte jag ihop med Stefan Löfvén som gick med kaffe i en plastmugg av den brunvita sorten.
-Åh, så gott sade jag, hade du tänkt att bjuda mig på en kopp kaffe?
- Nja, inte direkt, sade han. Denna hade jag tänkt ta själv. Men hade jag vetat att du skulle komma så skulle jag naturligtvis tagit en kopp till.
- Nåväl, då får du ta och bjuda mig på kaffe en annan gång!
Stefan Löfvén skrattade och lovade återkomma med det.

Sedan pratade vi några gånger under kongressen. Han var hemskt trevlig att prata med. Mycket humor och värme. Under veckan som gick började jag bearbeta honom att komma på partibesök i Uddevalla. Han kollade sin kalender och sade att efter löneavtalsrörelsen skulle han mycket väl kunna tänka sig att komma till Uddevalla. Jag fick mailadress till hans sekreterare för att göra upp om tid och program.
Jag och Jan-olof Andersson som är lokal ordförande i If Metall gjorde upp ett schema för honom och vi bokade in fredagen den 23 april 2010 för hans besök. Dessvärre drog löneavtalen ut på tiden och vi fick boka av det datumet.

Nu väntar jag då på att han ska komma till Uddevalla och bjuda mig på det försenade kaffet... Han pekas nu ut som nästa partiordförande av media och i olika bloggar. Jag tror på det!
Jag tror att han kommer bli nästa ordförande för socialdemokraterna. Och jag tror att han blir bra ordförande!För att citera en god vän och partikamrat så är Löfvéns styrkor:

Han är klok, pragmatisk och trevlig. Dessutom kan han arbete och näring.

Jag ser just nu på Sex and the city, den första filmen.  Och funderar på hur jag hamnade där framför tvn…

Jag har alltid avskytt det ytliga. Jag längtat efter ett mer samhällsengagemang hos människor. Jag har jobbat, strävat, kämpat och slitit för ett mer jämställt samhälle. När det varit som mest intensivt har jag arbetat 18 timmar per dygn för att vara påläst, engagerad och inspirerande i samhällsengagemanget. Jag har under många år valt bort vänner, semester, nöjen för att jag trodde att jag hade ett högre mål! Jag ville vara seriös, klok och betyda något.

Men gjorde jag verkligen rätt val?

För ett år sedan var jag av med alla mina politiska uppdrag. Vissa var frivilliga avgångar - andra inte..  Första tiden var jag nog i chock. Var skulle jag nu ta vägen med min seriositet och klokhet? Jag klättrade på väggarna, sprang i ekorrhjulet.. för att hitta en ny plattform för att komma framåt..

 Jag hade i många år valt att inte ta itu med saker jag borde tagit itu med. Nu hade jag inget val längre. Hade ingenstans att gömma mig! Jag var tvungen att se mig själv och mina egna önskningar. Hitta mig själv!

Ett år har gått och mycket vatten har runnit under broarna. Så mycket har hänt! Jag har nu i en månad varit sjuk. Men jag har hittat mig själv, mår bättre än någonsin. Är närmare mina syskon och min mamma än på många, många, många år. Och i kväll när jag ser på Tv. När jag ser Sex and the city kommer jag ju på att jag hittat min egen Mr Big. Han som jag väntat på i hela mitt liv.

I höstas var jag dagens gäst i Radio Väst p4. Jag var helt oförberedd på att bli dagens gäst. Jag hade trott att jag skulle prata om en modemässa. Men fem minuter före sändning frågade de om jag kunde hoppa in som gäst. – Naturligtvis, sade jag!

Och genom det beslutet frångick jag allt jag tidigare stävat mot. Jag lät mig vara oseriös. Nästan hela programmet gick ut på att jag älskar skor. Om man tar undan kängor och trista dojor/sandaler så har jag väl ca 54 par skor med klackar. Trots att jag försökt undvika allt glamoröst i många år, så har jag i hemlighet samlat på mig så många par skor.  Vad har det stått för?

Men ju mer avslappnad jag blivit i mig själv. Ju längre från strebern jag glidit desto mer har jag börjat älska det enkla, avslappnade och glamorösa livet. Att bara gå ut med en väninna och ta en drink. Att bjuda hem vänner på middag. Att gå hand i hand på Strandpromenaden med sitt livs kärlek. Det livet lockar allt mer.  

Men just i kväll sitter jag ensam framför tv:n och ser på en film med allt jag tidigare undvikit. Glamor, kärlek och ytlighet. Men vet du.. jag älskar det!

Jag har funderat nu i några dagar efter Folk och försvarskonferensen. Det som skulle bli Juholts återkomst i debatten blev hans fall. Att svinga med orden är aldrig bra, att ha helt fel är värre och att kasta sten i glashus - Katastrof!
Eftersom vi i tre, av varandra oberoende, opinionsundersökningar hamnat runt 24% så är partiet i enorm kris. Det gäller för alla socialdemokrater att göra sitt absolut yttersta för att lyfta partiet. Då finns inte utrymme för chansningar och lögner.

Men det är då min fundering kommer in. År 2006 jobbade jag som politisk sekreterare i Västra Götalandsregionen. Jag älskade det jobbet och fick under S-kongressen 2009 rycka in som extrapersonal i det jobbet igen. Under de perioderna skrev jag massor av underlag och faktagranskade åt de förtroendevalda. Var fanns de personerna när det gällde Juholts tal på Folk och försvar? Hade ingen av alla socialdemokraternas politiska tjänstemän faktagranskat talet? Det borde de ha gjort. Det är ju nästintill tjänstefel att inte granskat det.
Eller kan mitt partis längtan att förnya partiet och bara anställa unga akademiker som levt livet långt ifrån politiken varit en felsatsning? Visst behöver partiet förnyas och många gamla personer bytas ut. Men vi har ju även väldigt många duktiga unga tjejer och killar som varit politiskt aktiva samtidigt som de studerat. För hur ska vi kunna ha en röd tråd i politiken ifall de som jobbar med det politiska materialet inte känner till partipolitiken?

Vi har mycket att jobba med inom socialdemokratin. Vi behöver förnya partiorganisationen, vi behöver föryngra oss. Vi behöver debattklubbar inom partiet där de som tänker "annorlunda" ses som tillgång och inte hot. Ska vi bli ett 40% parti igen måste vi acceptera att olika åsikter lyfts. Vi måste våga diskutera viktiga samhällsfrågor. Om någon säger Ja till Rot och Rut så innebär inte det inte att han/hon är smygmoderat. Det innebär att den socialdemokraten har en annan ingång i den frågan än vad en nej-sägare har. Betänk också de internationella influenserna. I Finland var det de facto socialdemokraterna som införde Rut...

Att bara såga Juholt och ge honom ansvaret för det låga opinionsläget är fel. Det är det få som gör. Men det är inte heller några få personers fel eller ansvar som gjorde att Juholt fick gå. Som jag ser det så var några personer i VU extra rakryggade och insåg partiets kritiska läge. Som effekt av det valde Juholt att avsäga sig ordförandeskapet.

Men att det är ett sargat parti kan alla vittna om. Inte minst vittnar alla läckor till media detta. Människors frustration över att inget händer, att ingen lyssnar, att det är låsta läger gör att man söker sig andra vägar att nå ut med sina egan synpunkter. Detta hade aldrig skett ifall partikulturen hade varit frisk. Hade den interna debatten varit välfungerande så hade ingen haft behov att hemligt berätta till media.

Om tio minuter ska en presskonferens i Oskarshamn inledas. Vad alla förväntar sig höra är att Håkan Juholt, partiordförande för socialdemokraterna, avgår som ledare för Sossarna. Han valdes i mars för mindre än ett år sedan och redan har han bränt alla broar för att sitta kvar. Han var inte rätt person för jobbet. Det framgår med stor säkerhet nu.
Samtidigt undrar jag ifall vi har rätt att lägga skulden på honom. Jag tror inte det! Ska vi lägga ansvaret på kongressen då? Eller på valberedningen?
Nej - problemet är större än så.
Det är fel inom hela mitt underbara parti. Vi har alltför länge hukat under ansvaret att ta itu med stora samtidiga frågor. Vi har backat för att göra vår hemläxa som vi lovade att vi skulle göra efter valförlusten 2006. Vi var tvungna att ompröva vår politik, vår organisation och hela strukturen på hur vi framför vår politik. Men det blev snabbt låsta läger inom partiet och vi klarade inte av att göra det arbetet.
Nu har vi offrat ännu en person för att vi som parti varit fega.
Snart får vi besked om vad Juholt tänkt säga på presskonferensen.
Men vad händer sedan? Vem vågar ta vid? Hur kommer partiet agera?

Jag har länge drömt om att skriva en bok. Men mitt ständiga dilemma är att jag har svårt för att fokusera på en enda sak. Jag vill göra allt – vilket resulterar i att det blir pannkaka av allt jag tar mig för. Dessutom verkar det som om jag retar på mig människor som inte trivs med kreativa människor runt sig. Men det är svårt att ändra på den man är. Huvudsaken är ju att jag inte blir bitter – Hu jeda mig!

Men jag låg och läste här för någon dag sedan när min gode vän Stefan knackade på dörren med bok och choklad. Jo, för sjuklingar ska ha presenter… ;-)

Det var bra att han knackade just då, för då fick jag satt ord på det jag funderade över. Då minns man ju mycket lättare det man tänker. Fast samtidigt är det kanske tur att jag inte sätter ord på ALLT jag funderar över. Tyvärr är väl standarden på mina tankar något varierande..

Men häromdagen låg jag utsträckt på min härliga dubbelsäng och började läsa en deckare av Helene Tursten som handlar om Irene Huss. Det var en av julklappsböckerna från Stefan förresten. Men så började jag tänka på hur konventionella alla deckare är. De följer samma slags mönster. I stort sett är det så att en manlig författare skriver om manliga kriminalinspektörer, deckare eller andra former av manliga hjältar som alla har dåliga hemförhållanden. Kvinnliga författare brukar ha en kvinnlig hjältinna som till skillnad från de manliga kollegerna har bra privatliv. Undantaget är väl Donna Leon och hennes kommissarie Brunetti? (och ja.. Camilla Läckbergs alster)

Eftersom jag avskyr principer och det konventionella såå började jag fundera över hur en annan form av deckare.

Jag vill skriva en deckare med läskiga äventyr och en manlig polisinspektör som är superbög. Det hade varit så roligt att få skriva en text som bryter mot alla normer. Jag lovar… jag har många härliga förebilder som skulle kunna hjälpa mig att skapa denna inspektör. Att få gestalta hans normbrytande, följa det fega baktaleriet som så många av oss råkar ut för. Att få låta honom ställa sig framför de fega kollegerna som gjort sig lustiga på hans bekostnad. Men även få följa honom ut på krogen med hans vänner. Där det är darling-prat i bästa ”Helt hysteriskt” stil.

Men tyvärr blir det nog aldrig en sådan bok… Det är en härlig bokidé som jag skulle njuta av att få läsa. Men jag skulle inte kunna komma på ett hållbart brott, som sedan luskas ut. Men jag är övertygad om att min hjälte. Den homosexuelle med strålande intellekt och integritet skulle gjort succé i bokhyllorna. Allvarligt talat är jag ju till och med så inkompetent att jag inte kan skriva själv ens. Jo, så är det ju sagt bakom ryggen i några år. Så hur skulle jag kunna skriva en bok?

Tur att jag inte är bitter… ;-)

Jo, så är det. Jag hade det för exakt 6 år sedan i båda lungorna. Då hade jag lyckats dra på mig en kraftig förkylning och åkte till Bosnien i ett partiarbete. Flyget blev försenat och det var ruskigt kallt. Sömnen fick jag lägga åt sidan och i stället hålla mig vaken i genomrökta lokaler. Jo, det blev dubbelsidig lunginflammation med lite vätska i lungorna då. Eftersom jag i samma veva började jobba för S i VGR som pol.sek så ville jag inte hålla mig hemma utan försökte klara mitt nya jobb. Efter en vecka med Kåvepenin ville jag må bättre – men gjorde det inte. Jag fick kollat min sänka för andra gången vilken låg på 125 och inte hade sjunkit något alls. Jag fick en andra penicillinkur och blev snart bättre igen. Men fyra dagar vågade jag vara hemma utan att missa för mycket på jobbet.

Efter den pärsen har jag varit livrädd för att dra på mig samma infektion igen. Jag har försökt vila när jag blivit sjuk, har inte gått och tränat. Samt sovit så mycket som möjligt!

Men nu gick det inte längre. På nyårsdagen fick jag vansinnig feber som höll i sig i flera dagar. Jag frös som en tokig, hostade och hade huvudvärk utan like. Men samtidigt var jag ensam med barnen och behövde aktivera dem. Så tillräckligt med vila blev det inte.

Jag började få ont att andas. Eller kanske inte ont… snarare att jag inte längre kunde djupandas. Jag kunde inte jäspa, ligga på sidan eller gå i trappor. Det gick inte!

Så igår kom jag till läkaren och han lyssnade på lungorna. Det rosslade så kraftigt att han konstaterade lunginflammation direkt. Jag fick tyvärr bara Kåvepenin, men det är ju en start i alla fall. Nu väntar jag bara på att få bli bra igen och få tillbaka kraften i kroppen. Jag vet ju att jag vanligtvis är väldigt stark. Nu finns inte energi alls i mig.

En förhoppningsvis är jag bättre i morgon!

(Vill poängtera att jag inte vet när jag var sjukskriven senast...)


Jag har idag varit sjuk i sju dagar. Enligt min arbetsgivare måste jag nu komma med bevis att jag är sjuk för att få ut någon sjuklön. Därför ringde jag idag till min vårdcentral.

Jag visste att de öppnade kl 08.00 men ville lämna barnen till fritis innan jag ringde. Därför slog jag numret först 08.15! Dumt gjort! Som många moderna vårdcentraler har de en uppringningstjänst som heter TeleQ. En vänlig röst berättade i telefonen att de hade en ledig tid ca 09.55 som jag kunde boka. Sagt och gjort jag tryckte 1:or i önskad mängd och lade sedan på. 10:12 ringde min vårdcentral upp mig med en besvärad sjuksköterska i luren.

Jag förklarade mitt ärende snabbt. Jag hade veckan innan ringt dem och berättat att jag haft 40 graders feber i tre dagar med tillhörande monsterhuvudvärk och trötthet. Då hade tipset varit att det nog var influensa jag drabbats av vilket inte behandlas. Jag sade att nu var nog febern borta, men jag har enorm hosta med knaster i luftrören och en enorm matthet.

-          Jo, sade hon i luren, får du inte sova för din hosta så blir man ju trött. (jasså???)

Men så beklagade hon och sade att alla läkartider för dagen var ju slut. Men om jag ville kunde de skriva ut hostmedicin åt mig och skicka receptet till apoteket. (Om det nu är så lätt att skriva ut hostmedicin så undrar jag varför det ligger på recept?) Jag som hostat lungorna av mig i flera dagar nu tyckte ändå att det var bra att få någon lindring.

-          Men, sade jag och var ovanligt grinig, jag tycker att det är konstigt att jag som ringer kvart över åtta, får en uppringningstid 09.55, inte kan få en läkartid idag! I morgon måste jag ha ett läkarintyg på att jag är dålig!

-          Vill du träffa en läkare så kan jag boka in dig på akutjouren efter kl 17.00. Men de kan inte sjukskriva!

-          Kan de inte sjukskriva mig om jag kommer dit för att jag behöver ett läkarintyg, frågar jag? Vad ska jag då dit och göra? Då måste jag ju ändå gå till er i morgon!!!

-          Okej, då bokar jag inte in dig. Vi har dessvärre också en läkare som är sjuk här så det göra tt tiderna tog fort slut. Men ring i morgon prick klockan 8! Det är många samtal som hinner ringas mellan 08.00 och 08:15.

Jag lovade att ringa på sekunden 08:00 i morgon bitti. Men nu står jag med nästa dilemma.

Jag ska ringa i morgon klockan 8:ish. Då kommer den vänliga rösten ge mig en tid för uppringning. Den kommer jag tacka ja till och invänta att få boka läkartid. Har jag tur så får jag en läkartid i morgon eftermiddag…

Sedan är det ju mötet med läkaren som är svårt. Tänk om han säger till mig:

-          Nej du lilla Louise, du är allt en sillmjölke som inte gått till jobbet idag. Du är frisk som en nötkärna!

-          Nej, nej, svarar jag, jag är sjuk, Host host! Prosit!

-          Icke sa Nicke, sa läkaren, lite hosta har ingen dött av (fast det vet jag att det har gjort!)

Då står jag där som en simulant. Utan sjukskrivning, med hosta och rasselrossel i halsen! Hur gör jag då? Ska jag åka till jobbet klockan 8 och invänta samtal och läkartid därifrån. Utifall jag anses vara frisk! Eller ska jag ta en semesterdag så att jag är hemma lagligt? Men då är problemet att det ska ju alltid ansökas om det i förhand – inte i efterhand. Dessutom begriper jag inte hur kommunens tidsrapporteringssystem fungerar så det blir också krångligt..

Nu sitter jag här med tät näsa, svett längs ryggraden, ingen matlust och hosta. Det känns som om jag gör fel hur jag än gör! Hjälp!

På fredag ska jag på Kick off med fotbollsklubben Oddevold. Alla tränare är inbjudna till en kick off inför årets alla utmaningar. Jo, jag har anmält mig dit och kommer gå. Men... helt bekväm är jag inte.
När jag slutade med politiken fick jag lite luckor i min kalender. Min son ville börja spela fotboll och det behövdes ledare. Som barn spelade jag en del fotboll med grannarna på Herrestadsfjället. Mig satte de alltid som back.
- Louise, du är så duktig på att sparka motståndarna på benen så du får försvara målet.
Jag var så lycklig att få vara med och spela fotboll med grannpojkarna som var 3-4 år äldre att jag tog uppgiften på fullaste allvar. Många blåmärken utdelades av mina fötter på den fotbollsplanen under några somrar. När matchen var över brukade vi åka tillsammans upp till Gråtås (en insjö på fjället där filmen "Sjön" är inspelad) och bada tillsammans.
Många år senare tänkte jag ta upp mina fotbollskunskaper igen och började träna med Oddevolds damlag. Första träningen tog jag ut mig totalt redan på uppvärmningen. När vi sedan skulle trixa med bollen mellan oss var jag totalt lost. Nicka till varandra? Shit, det var svårt det..
Andra träningen var planerad med boxercise. Det var iof övningar som jag klarade av galant. Jag har bra grundkondition och är relativt stark. Men efter passet blev jag något så magsjuk att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Magsjuka i kombination med rejäl träningsvärk är inte något som jag rekommenderar. Efter dessa två pass kom jag på att jag nog är lämpad bättre för andra uppgifter i livet.

Men så kom då tiden i livet då sonen skulle spela fotboll. Jag ställde snabbt upp som ledare med ansvar för administrativa delar. Men så kände jag att jag nog borde gå en enkel tränarutbildning för att kunna vara behjälplig på fler sätt. Jag anmälde mig till utbildningen Avspark. Vilket är första tränarutbildningen. Den var uppdelad på två tillfällen på 3,5 timmar vardera.
Första gången var en söndag och jag kom dit i joggingskor och gympakläder. Jo, för ombytta skulle vi vara hade jag förstått. Jag var lite trött för jag hade varit ute kvällen innan med några vänner på lokal. Men jag tänkte ju att jag suttit på möte förr med lite gammal fylla i kroppen.
Vi möttes i samlingssalen och fick fylla i papper om våra förväntningar om utbildningen. Vi satt där nog i en timma innan utbildaren Stefan sade att det var dags för oss att äntra planen.
Jag tänkte nog att han skulle visa oss lite saker. De andra som som gick utbildningen var gott taggade inför uppgifterna. Vi var sex personer som gick utbildningen. En tjej till och hennes son, det var jag och det var tre killar som hade samma träningsgrupp. Förutom sonen var vi andra i samma ålder.

När vi kom ut på planen var det som om vi släppt kalvar på grönbete. De tre killarna kutade runt och lekte med bollen.
- åh, jag kan knappt se en boll utan att vilja trixa med den, sade en av dem.
utbildaren Stefan sade åt oss att värma upp med bollarna och jag funderade allvarligt på att gå därifrån... Skulle jag springa med en boll - själv? Trixa? Hur fan gör man det?
Jag morskade upp mig och joggade med bollen en smula. Bollkontroll kan man knappast beskylla mig för att ha. Att springa med bollen på ett Louise-vis innebär att foten skjuter bort bollen och jag springer efter. De tre killarna höll bollen på någon meters avstånd hela tiden.
Sedan var det dags för oss att dela upp oss två och två. Stackars Ola! Han fick stå ut med mig i övningarna. DEt var flera gånger som han frågade  - Louise, hur gjorde du det. När bollen skruvade iväg sig åt olika håll..

Nåväl! Jag klarade av utbildningen och fått hålla lite träningar med de 30 st 8-åringarna. Jag är inte så jäkla bra på övningarna. Men jag kan ryta åt barnen i alla fall så att de tystnar... Har faktiskt fått beröm av några föräldrar över att jag får barnen att lyssna. Hade jag kunnat lära dem lite fotboll också så hade ju det inte gjort något.

Men nu ska jag på avspark inför året. Kanske hittar jag lite motivation att fortsätta...