samtal från en av de gömda
Min telefon ringde härom dagen och jag såg direkt vem det var. Jag lämnade mötet jag satt på och skyndade mig att svara. Den som ringde mig var en kvinna som är en av alla de 8 700 gömda flyktingar i Sverige. Det är en allt större skara människor som väljer ett liv i det fördolda i Sverige, före att åka till ett hemland som de inte känner igen.– Hej Louise, sade kvinnan som ringde mig. –Hej, svarade jag, hur mår du? Jag ställde frågan jag egentligen redan visste svaret på. – Jag mår inte bra, lite, svarade hon på mycket enkel svenska. Trots livet som gömd försöker hon hålla liv i den svenskan hon lärde sig under ansökningstiden av uppehållstillstånd. Hon kämpar varje dag för att få stanna i Sverige. Ingenting väntar henne i det landet hon flydde från. – Varför mår du inte bra, frågar jag? Hon försöker med sina få ord förklara för mig att hon inte har några pengar till mat längre. För stunden har hon lite mat så att inte barnen ska hungra men blöjorna är slut. Hon har två blöjbarn varav den ena är för stor för att egentligen använda blöja. Men en kaotisk social situation skapar inga trygga, harmoniska barn. Dessutom berättar hon att de måste flytta igen och hon vet inte var de ska ta vägen. Jag är maktlös inför hennes ord. Hur kan detta vara mitt land som håller en så inhuman flyktingpolitik? Vi har idag över 1500 barn som håller sig gömda och siffran stiger. Forskningen visar på att ”situationen som gömd”, upplevs mycket svår på många olika sätt. Det handlar både om svårigheter vad det gäller sociala, psykiska och identitetsskapande plan men också vad det gäller mer materiella faktorer som boende, och försörjning. Jag lovar henne att komma med mat och blöjor på en avtalad plats. Men jag funderar över hur Sverige 2010 kan ta sig rätten att hantera människor så här illa!