Allting går att sälja...
”Allting går att sälja med mördande reklam”. Den sången sjöng jag glatt på studentavslutningen då jag slutade min tvååriga gymnasieutbildning, Reklam och dekoration” år 1990. Idag är den devisen allt mer sann. Med glänsande foldrar och kataloger, reklamfilmer och radioreklam, tidningsannonser och USB-minnen så säljer dagens gymnasieskolor drömutbildningar. Målet är att få så många ungdomar att tro på just deras produkt. De lockas med bärbara datorer och piffiga kursnamn.
Jag har inget emot reklam. Jag gillar reklam och marknadsföring. Men trots det slås jag emellanåt av funderingen om detta är samhällsekonomiskt försvarbart? Är vi riktigt kloka som använder skattepengar till marknadsföring till gymnasiet? Vi vet att nära på alla ungdomar går en gymnasieutbildning. Men i stället för att lägga varje krona på att låta dem få så mycket utbildning som möjligt. Ha så många lärare som möjligt. Ha ny, uppdaterad kurslitteratur. I stället lägger vi allt större fokus, allt mer resurser, på att köpa på oss elever.
Samtidigt vet vi att med den hårdare konkurrensen mellan skolorna. Tvingar till mer offensiv marknadsföring. Det handlar om överlevnad för många skolor.
I FyrBoDal vet vi att elevkullarna minskar med en fjärdedel. Trots det kärva läget sprutar Skolverket ut godkännande på allt fler gymnasieutbildare. Så idag slåss allt fler gymnasieskolor om allt färre elever. De slåss med verksamhetspengar som hade behövts så väl på andra ställen i utbildningen.
Men trots att vi vet att svenska ungdomars skolresultat går ner i internationella jämförelser så fortsätter hela skolväsendet att fokusera på fel frågor. Vi fokuserar på valfriheten! Men bara på valfrihet i utförare – inte i innehåll. Mycket, mycket sällan – eller kanske aldrig fokuserar vi på vilket innehåll det är i elevernas utbildning.
Jag tror att det är dags att göra om och göra rätt! Sätt målen. Vad vill vi med Svenska skola idag? Formulera ett enkelt mål och ta ut kurs! Se upp för alla blindskär. Skolan och dess elever kan inte och bör inte fånga varje boll, följa varje trend. Fokusera på kunskapsinnehållet så att ungdomarna är konkurrenskraftiga när de kommer ut på arbetsmarknaden. Låt inte skolorna konkurrera mot varandra utan låt dem få arbetsro att genomföra sitt uppdrag.
Att leva i det förflutna...
I dagens samhälle hinner man sällan stanna upp och reflektera. Man gör det man ska och skyndar sedan vidare till nästa mål. Men någon gång ibland blir jag sittandes och det gamla, förflutna hinner i kapp mig. Alla mina gamla erfarenheter slår tillbaka med en enorm rekyl och ofta kan jag känna en sorg över att så skyndsamt lämnat allt det som var.
Jag vill absolut inte leva i det förflutna. Jag vill alltid framåt! Men ibland borde jag ha stannat, mitt i steget, och frågat mig själv. vart är jag på väg och vad lämnar jag! Jag kan sakna vänner som jag lämnade bakom mig för så länge sedan, som jag inte tog hand om! Ett sådant gäng som jag saknar var gänget på Liseberg Shopping. Där fanns många underbara människor! Och två underbara chefer! Och framförallt min vän Anna-Lena som jag inte träffat på flera år nu - men vi har planerat att fika på söndag!
Jag och Anna-Lena jobbade tillsammans på ett kafé i Uddevalla 1991. Vår chef där var ganska galen! Framförallt var han snål! Vi fick aldrig slänga något! Gamla räkor fick vi skölja och spruta citron på för att dölja lukten. Anna-Lena skar en gång av sig toppen på tummen för att hon var tvungen att skära en gammal mjuk gurka i en skärmaskin. Det var ingen trivsam arbetsmiljö! En dag sade Anna-Lena: - Vi säger upp oss! Jag ringer mina gamla chefer på Liseberg Shopping så kan vi npog få börja jobba där! Okej sade jag! (jag har aldrig varit sen att haka på saker)
- Men du, sade A-L. Om vi ändå ska sluta så kan vi ju dra till Luxenburg först. Jag skulle vilja hälsa på mina kompisar från när jag var aupair.
Detta var en tisdag och på torsdags morgon drog vi! Jag som aldrig varit utomlands hade skyndsamt fått skaffa pass. Anna-Lena fixade biljetterna. När vi satte oss på tåget för att dra till Luxenburg kändes det som om en helt ny värld öppnades! Vi satt packade som sillar i kupén när vi alla skulle försöka sova. Våra vagnar hade någon slags säten som drogs ut och blev något mellanting mellan ligg och sittvagn.
När vi skulle byta tåg i Tyskland blev vi ståendes på en perrong - länge. Allt var stängt. Vi hade inga D-mark. Och vi var ruskigt kissenödiga! De tyska vakterna var inte direkt hjälpsamma....
Väl i Luxenburg drog Anna-Lena med mig för att träffa sina gamla vänner. De som jobbat som Aupair samtidigt som henne, men som stannat längre. Nu var deras tid snart slut och de skulle hem igen. De guidade oss runt i Luxenburg.. framför allt på krogarna. Mitt i natten belv jag ruskigt trött och sade till Anna-Lena att jag ville dra till hotellet. Hon var nog inte sugen på det eftersom hon äntligen fått träffa sina vänner igen.
- Men stanna du, jag kan dra dit själv.
-Men du hittar inte till hotellet, sade Anna-Lena.
-Joho, det gör jag visst.
Skrattandes satte jag av i galopp ned i gränden med hennes ropandes på mig.
Jag sprang hela vägen till hotellet. Längs den breda bilvägen, Över den fantastiska bron där en underbar trädgård låg utsträckt nedanför. Jo, jag sprang rätt. Fråga mig inte hur jag kunde hitta! Jag vet inte!
På småtimmarna kom Anna-Lena till hotellrummet. Hon hade med sig en enorm baguett med friterad kyckling och droppandes currysås.
- Åh, vad bra att du är här, sade hon och använde handduk som servett. -Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!
Sedan delade vi på baguetten varpå hela sängen såg ut som doppad i knallgul currydressing!
Hotellledningen var inte helt nöjda med oss som gäster...
Men kul hade vi!
När vi kom hem så fick vi börja på Liseberg shopping. Vi jobbade tillsammans i frk Ellens karamellbutik. (eller vad den nu heter) Mycket skratt och galenskaper lyckades vi få med. Söndagarna var vi på restaurang Kristina. Där var så mycket folk och alla rökte (inte jag) att luften gick att skära med kniv. Mina ögon tålde inte all rök utan rann oavbrutet. Jag såg ständigt ut som en panda! Där stod jag och tittade på Gunnar Jaunupe som spelade och sjöng. Åh, vad jag var kär! Men han verkade inte gilla pandor...
Gemenskapen på vår avdelning var stor och vi samlades hemma hos Anna-Lena en kväll på kräftskiva. Det var galet som vanligt. Med mycket skratt och flams.
Nu är det många år sedan och nästan alla har gått vidare i livet. Förutom Anna-Lena som jag pratat med några gånger så har jag inte träffat någon.
Men häromkvällen fick jag en inbjudan via Facebook. Annika, vår golfälskande chef, hade lagt ut en länk om att ha en återträff för alla som jobbade på Liseberg Shopping under 90-talet.
Jag svarade naturligtvis Ja!
Att vara eller inte vara...
Jag fashineras över den debatt som emellanåt blossar upp när det gäller kopplingen mellan Socialdemokraterna och LO. Dessa två "självständiga" organisationer har följts åt sedan slutet av 1800-talet och har klarat många kriser tillsammans.
Men periodvis så hårdnar tonen mellan LO-anslutna och oss som inte tillhör LO. Jag vet inte hur många gånger jag hört att LO startade partiet! För mig låter det mycket märkligt då LO är 9 år yngre än socialdemokraterna. Socialdemokraterna bildades 1889 och LO 1898. Samt att grunden för socialdemokraterna lades redan 1881 med Augst Palms tal "Vhad vilja socialdemokraterna". I historieböckerna står det att bakom bildandet av Socilademokraterna stod Fackföreningar, Sjuk- och begravningskassor samt olika sociallistiska grupper.
Jag är övertygad om att August Palms intention inte var att exkludera någon. Han ville att alla skulle vara tillsammans. I många länder är de politiskt förtroendevalda högutbildade. Många tror inte att lågutbildade har rätt till att få framträdande poster. August Palms pappa var Folkskollärare och båda kämpade för rätten till utbildning och att själv ta kommandot över sitt öde.
Men från LO-sossar sida anklagar man sina partikamrater för att inte vara sanna socialdemokrater. Från de icke LO-anslutna kommer anklagelser att vara utbildnngsföraktare. Inget av det är ju sant - om vi inte odlar den kulturen.
Just nu är det en hård ton inom partiet och socialdemokratin tycks gå mot en splittring. Så behöver det inte vara! Men då måste vi tänka om och agera på ett annat sätt. Se varandras olika erfarenheter som tillgång. Låt alla få utrymme att växa. Sluta prata illa om partifolk. Stå upp för den partikamrat som det blåser runt!
Var medmänniska! Var rakryggad!
Då slipper vi prata om vilka grupper vi ska ha med eller inte! Då blir vi ett parti som strävar mot samma mål!
Min morbida sida är att jag älskar kyrkogå...
Min morbida sida är att jag älskar kyrkogårdar. Men för mig innebär den platsen lugn, frid och ger tid till eftertanke. Detta var utsikten från mitt hotellrum i natt.
SMS-inlägg
SMS-inlägg
rening...
Men jag ställer inte upp på det och jag är förvånad över att så många medlemmar sitter så tysta. Jag är uppfostrad att tänka själv. Jag är fostrad att stå på egna ben. Men trots det har jag låtit mig tystas när jag borde ha talat. Men med flera veckor utan partimöten så börjar jag min rening till att bli mot själv igen. Jag plockar bort en nanosond om dagen och mår bra av det!
GOTT NYTT ÅR...
...ska man ju säga så här på första dagen på nyåret. Jag har nog aldrig längtat efter att få byta årtal. Eller Vända blad.. som kungen sade! 2010 var det värsta året i hela mitt liv. Jag har nog aldrig känt mig så ensam, utsatt och ledsen som jag gjorde under det år vi lämnade vid tolvslaget i natt!
När jag och familjen stod vid på balkongen och skålade in det nya året i alkoholfri cider under den färgsprakande himlen så kände jag det som om ett ok lyftes från mina axlar. Nu var jag äntligen fri från året under piskan. Från alla besvikelser och förlorade drömmar! Nu tar vi steget in i ett nytt år. Vi öppnar boken med 249 oskrivna blad och utforskar vad som kan gömma sig där.
Jag pratade med min svägerska idag om året som varit och hon sade samma som jag; att sämre år kan ju detta inte bli. Nej, jag tror, hoppas och drömmer att detta år kommer bli ett bra år.
Om jag får önska mig något så är det att jag vill få ett år i vänskapens tecken. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? kanske, kanske, kanske kan jag börja med teater eller musik i större uträckning också. Men bara om det går att kombinera med önskan nr 1. Jag är en människa som vill skapa saker. Få vara en del i att utveckla och bygga. Det är mitt jag! Tänk om man kunde få några vänner att skriva en ny musikal och sätta upp. Jag har så många sånger inom mig som vill komma ut. Så många berättelser... Nog borde det kunna gå.
Idag är första dagen i resten av mitt liv. Det är en dag som ska bygga grunden för resten av dagarna. För alla er där ute så säger jag! GOTT NYTT ÅR!!!