louisepersson

Har precis sett filmen om skaparen till facebook. En ganska dysfunktionell person som påminner mig om vissa vänner runt om mig. Men det är så häftigt att se att en person kan skapa ett sådan kreativt forum. Att en person i dag när vi tror att allt redan är uppfunnet lyckas skapa något som berör så många miljoner människor.
Det är häftigt!

Men det jag framförallt faschineras av är när en idé slår rot och sedan genomförs. Själv får jag idéer om vad man skulle kunna skapa varje dag. Det riktigt ploppar upp idéer hos mig flera gånger varje dag. De är natrligtvis inte jämförbara med Facebook. Men det är dock idéer om att skapa något nytt.
Men hos mig stannar de vid just idéer som sedan blir ett tanke som försvann.

Igår ringde jag min kompis Henrik och presenterade "dagens idé". Han skriver böcker vilket jag påbörjat flera gånger.. Jag hade fått en idé om att vi skulle kunna göra en interaktiv brottshistoria på nätet. Att vi via en hemsida låter brottet utveckla sig. Från första kontraktet, till kartläggning av personen/stället, till själva genomförandet. Där skulle det vara utrymme för kommentarer och tips. Men historien skulle "författarna" äga.
Jag pratade om den idén med min bror idag och han kompletterade att det är viktigt att "brottslingarna" hade defekter som tex nojighet, allergier..

Jag bad Henrik fundera på denna idéen och återkomma. Men jag vet att han har redan glömt den. Själv är jag för ostrukturerad för att göra det själv. Min bror sade att jag måste börja fokusera och sätta deadlines för mina projekt. Det låter naturligtvis bra! Men varför ska jag sätta deadlines för saker som sedan bara kommer hamna i Mapp på min dataskärm?
Jag är en mästare på att påbörja saker. Jag får en idé och börjar arbeta med den. Men sedan är det mycket sällan som jag slutför. Varför? Jag tror att det är så enkelt att mina idéer brukar ge mig energi och tro på mig själv. Men när jag väl kommer i avslutningsskedet av genomförandet. Så är det aldrig lika bra i verkligheten som i min fantasi. Och då är det bättre att låta drömmen/idéen leva vidare...

Jag såg Schindlers list igår. En läskigt stark film. Scenerna berör verkligen! Skådespelarna lyckas verkligen gestalt sina roller. Min favoritskådespelare Ralph Fiennes gär en strålande rollprestation av den läskige kommendanten på fånglägret.
Men det slog mig när jag såg dramat om Andra världskriget att det var en ganska cynisk utgallring av människor. En cynisk utgallring som sker även idag, om än inte lika brutalt. I mitt parti och i samhället! Vi tror vi har nåtts mycket längre av civilisationen än vi egentligen har!

De judar som skulle gallras ut för att göra plats åt andra i fånglägren delade upp i två grupper. (de sjuka borträknat) Men i Ghetto A fanns de "Nödvändiga" och i Ghetto B fanns de som kunde avvaras. En nödvändig person var tex en metallarbetare. Medan en historiker ansågs vara utan användning.

Men hur är det idag? I Sverige? En lärare får studera i ca 5 år och gå ut i timvikariat och osäkra arbetsvillkor. När det är neddragningar inom offentlig sektor så får lärarna fortsätta arbeta med fler uppgifter och mindre resurser. När det blir neddragningar inom metall... ja, då blir det strejk, statliga åtgärder och subventioner.

Jag pratade med en kvinna - en tjänstekvinna - häromdagen! Vi kom naturligtvis in på att prata om politiken i Uddevalla och i Sverige! Efter att jag slutat med alla uppdrag (och jag kan lova att det var plenty) så det lättare att hålla en öppen dialog om det som berör människor i min närhet. Jag har inga partipolitiska låsningar till vad jag måste hålla mig till längre. Jag behöver inte längre försvara dumma saker - vilket jag ibland fått göra på grund av omröstningar inom S.
Men när jag pratade med denna kvinnan här om dagen så öppnade hon ögon på mig. Hon sade:
- Det känns som om det politiska systemet har stannat på år 1919 och är inte modern idag.

Vi jobbar i de olika politiska partierna för att driva utveckling. Vi ser att de som ansluter sig till ett politiskt parti minskar varje år. Det försöker vi häva genom att hålla andra demokratiprojekt. Men är det egentligen någon inom något av de politiska partierna som bryr sig över det demokratiunderskott som råder i samhället? Jag tror inte det! De som är engagerade vill ju ha sina poster - sin makt. De vill inte förändra något som riskerar sänka deras egen status.

Inom S nomineras vi till olika uppdrag. Men det är inte den som kan mest eller vill mest som nomineras. I stället är det den personen som är mest kompis med de som nominerar som får posterna. Ett säkert sätt att få många nomineringar är att tillhöra LO. Inom LO är man mån om sina LO-kamrater och nominerar friskt. När det handlar om demokrati så blir hela förfarandet riskabelt. Inte bara i politiska partier. Det är lika förrödande när det handlar om vägföreningen, den lokala idrottsklubben eller boksällskapet.
Moderaterna i Stockholm meddelar nu att de skippar provvalen för att slippa korrupta metoder. I Örebro blir det omval för att valarbetare överskred sina rättigheter.

Dessa saker borde bli en tankeställare till varje medborgare. DEmokrati är inget självklart. Demokrati måste återerövras varje dag! Vi tror att vi lever i en demokrati eftersom vi har fria val. Men vilka är det som bestämmer i landet? Är det politikerna? Nej så är det inte!

Vi röstar till exempel till kommunfullmäktige. De personer som för många personkryss kommer naturligtvis in i kommunens högst beslutande organ. Men hur många frågor avgörs där? Endast en bråkdel och de frågor som tas upp där handlar mer om att besluta om vägnamn än om andra viktigare saker. De stora frågorna avgörs i nämnder och styrelser och dit väljer partierna sitt folk. Det finns massor av exempel på människor som fått massor av kryss men som inte får några poster för partiet. De anses för bråkiga för partierna!

Det vi trodde var en demokrati visar sig lätt vara en teknokrati i många lägen. Genom att man väljer folk för deras lojalitet och inte för deras kompetens så lämnas "Walk over" till tjänstemännen. Politikerna blir snarare nickedockor och konfirmerar det tjänstemännen redan bestämt!

Jag tror att det är dags att vi ser landet hur det verkligen ligger. Vill vi ha demokrati så är det dags att vi kämpar för verklig demokrati!

I en nästan fullsatt Hebeteater i Trollhättans Folketshus stod Torsten Flinck på scen idag! Mannen, myten och legenden skulle gästa oss med sin uppsättning av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Ensamteater som annars ger min ångest såg jag nu fram mot. Den mytomspunna fd Dramatenskådisen som täcker löpsedlarna med skandaler och svarta rubriker skulle stå framför mig på scenen där jag satt på första rad.

Han lät vänta på sig. I ett klassiskt rockbandsmanéer skulle vi få vänta på hans öppningsscen. Men han kom barfota in med sina trollfötter på scenen och avslöjade att han skulle berätta en historia för oss. Doktor Glas som vanligtvis spelas av full ensemble skulle nu gestaltas av endast Flinck. Han gör det på ett gripande sätt där publiken är en viktig del i hans berättande. Inget kan gå fel! Det  är ju bara en berättelse. Att 7 personer stövlar in i salongen 30 minuter efter öppningscenen stör inte. Torsten Flinck använder sig av avbrottet för att få med alla i berättelsen en gång till. Inte heller ringande mobiltelefoner eller skramlande mynt stör. Det kompletterar känslan av att vi alla är en del av berättelsen.

Doktor Glas i sin uselhet som  låter sig menalt förföras av hustrun till pastor Gregorius berättar om sina val och sin ånger. Torsten Flincks version av Söderbergs drama är genial. Men det långsamma berättandet, tystanden och paserna är oerhört otidsenliga i dagens era där alla sker inom ett ögonblick. Långsamhetens lov får inte råda i dagens samhälle! Några i publiken somnade av ovana med tystnad. Men vi andra som var klarvakna hela tiden fick se en fantastisk föreställning!

Torsten Flinck var i högform. De maniska dragen fanns inte där. Han var inte Flinck han var Glas!

Varför är Du och Jag Socialdemokrat? Med skilda erfarenheter valde vi att samla oss i detta parti. Vissa av oss; går på gymnasiet, arbetar inom industrin, är lärare, jobbar med PR och så vidare. Oavsett bakgrund så innebär Socialdemokratin en strävan mot samma mål. Vi vill ha ett samhälle som bygger på solidaritet, jämlikhet och syskonskap! Det innebär att vi inte lämnar någon bakom oss när många får det bättre. Det innebär allas rätt till utbildning.  Att vi vill varandra väl! Jag tror på dessa tre värdeord. Men just nu är jag förtvivlad över det som sker inom partiet. Socialdemokrater ställer sig mot varandra. Det börjar räknas upp vilka egenskaper som tillhör en ”sann” socialdemokrat.  Och ju fler dessa eftertraktade egenskaper blir, desto fler ställs också utanför vårt partis innersta finrum. Ibland känns det som om inte ens Olof Palme hade platsat i socialdemokratin idag då vi säger oss jaga vår ideologi!

Vi står inför ett stort renoveringsarbete i partiet. Vi måste finna de magiska frågorna som ska lägga grunden för valvinst 2014. Dessa frågor måste vi hitta svar på!  För att nå dit måste vi våga argumentera och diskutera. Det är ute med 1900-talets debatter och konfrontationer. Det är 2000-tal att skapa dialog och förståelse för varandras ståndpunkter. Den svartvita retoriken är passé! Det är dags att inse att vi alla är Socialdemokrater. Ett medlemskap som innebär fullvärdigt medlemskap!  Vi har nu läst Kriskommissionens rapport om vad som gick fel. Men jag tycker att den är grund. Det är de lätta lösningarna, de enkla problemen som diskuteras. De berättar om vad som gick fel och vad som gick rätt. Men jag skulle vilja se varför politiken utformades som den gjordes. Vi hade historiens längsta valrörelse inför valet 2010. Under 4 år valarbetades det men vi hann inte skapa politiken. Nu är det tid att diskutera politik igen där alla kompetenser får vara med!