Skådespelardrömmar....
Jag var alltså en av alla dessa människor med trasig barndom som ska ge revange på samhället genom att bli skådespelare. 1987 gick jag med i en amatörteaterförening i Uddevalla, Studio 32. Varför jag gick med berodde inte lika mycket på att jag trodde att jag skulle kunna stå på scen, som att jag sett en pjäs ”Happy end” där några killar var riktigt läckra som gansters. Jag ville ju vara där skurkarna var… (att jag sedan hittade dem i verkliga livet är en annan sak) Senare träffade jag dem i fikarummet och då var de helt vanliga killar, med tunt hår och ticks i ögonen. Vilken besvikelse! Men jag började spela teater på torsdagskvällarna. Efter skolan gick jag direkt till ett café där vi samlades. Det var ett café som kommunen finansierade som stöd till gamla varvsarbetare efter att varvet lades ner några år tidigare. Ja, det är ju mer än caféverksamhet de har på Lotcen. Det är ett helt verksamhetshus som fortfarande finns kvar. Men det visste inte jag på den tiden, då visste jag bara att det var billigt fika och att mina teaterkompisar, min då teaterspelande bror och några av de tidigare ”snygga” gangstrarna satt där.
Vi övade improvisationsteater och småstycken ur pjäser. För mig var detta en helt ny värld. En fantastisk värld där människor var snälla. Vi hade avslappningsövningar i hög (vi låg alltså på varandra av någon anledning..), vi var varandras spegelbilder, vi gjorde statyer av känslor. Men en dag började en kille som ville markera sin egen plats i gruppen och det gjorde han genom att prata illa om mig. Eller… Han pratade nog illa om fler men i vanlig ordning var det bara jag som tog åt mig. Men då rasade mitt teaterengagemang för flera år framöver. Jag skrev brev om hur jag upplevt situationen på torsdagskvällarna efter att killen börjat men jag fick aldrig något svar på det. Men jag återkom i omgångar till föreningen Studio 32. Killen som hade fått mig att sluta var inte kvar så värst länge. Vi satte upp Vildanden, Den skalliga primadonnan (där jag spelade kille – såg mest ut som Alexander Bard) och så satte vi upp Hamlet. Jag sökte till Malmö scenskola efter detta men gick inte ens vidare till andra uttagningen. Men vi peppade varandra och sade:
- Man behöver söka många gånger innan man kommer in. Och så räknade vi upp massor av skådisar som vi gissade hade fått söka många gånger.
1993 började jag på Kulturama i Stockholm. Jag gick där i två terminer och kände att nu är jag verkligen på gång som seriös skådis. Det var inte lika mycket svarta kläder och palestinasjalar längre utan de såg vanliga ut – på ytan. Men det var en lång rad med personligheter som gick där. En tokreligiös tjej som absolut inte kunde tänka sig att spela något som inte matchade med hennes religion. Vi andra försökte världsvant förklara för henne man faktiskt fick ta de roller som erbjöds. Hallå! Ungefär som om vi kunde ett jota om den riktiga teatervärlden…. En tjej hade teaterkursen som terapi, en annan tjej hade varit med i Jeopardy vilket vi tyckte var läskigt. Hon kunde alltså en massa saker… Där gick även en skånsk kille som reciterade Bruno K Öjjer, en kille som skojade hela tiden och sedan han som jag gillade bäst. Men även bråkade mest med, Daniel Krauklis. Vår lärare sade att vi två var som ett riktigt syskonpar. Nu när jag själv har två barn som ofta bråkar inser jag att det nog inte var en komplimang. Det var en rolig men förfärligt jobbig tid. En tid i jakt på sig själv. Jag skrev massor av dikter på den tiden. Allihop handlar om jakten på tid. Inte en enda är bra!
Jag gjorde några provfilmningar under det året i Stockholm. Jag fick läsa i Dagens Nyheter om att Daniel Bergman sökte skådespelare till en film om en kille som skulle sitta i rullstol. De sökte då även en tjejkompis till killen som skulle vara glad och pigg. Så jag kom dit och skulle presentera mig inför kameran. Jag hade förberett mig noga inför detta. Jag skulle presentera mig med namn och bakgrund. Och jag skulle absolut vara pigg och glad! Efter en lång väntan fick jag komma in i rummet till kameran.
- Hej Louise Bengtsson. Varför skulle du vara bra i denna rollen, frågade en man till höger om kameran. Jag blev helt nollställd.
- Hej, jag heter Louise Bengtsson, svarade jag och pendlade med blicken in i kameran och på mannen som ställt frågan. – Eller, det vet du ju.. eeh..
Jag fick aldrig rollen! Faktum är att jag aldrig hört om det ens blev någon film. Jag var nog den värsta kandidat som de träffat på så de lade nog ner projektet.
Men jag fick min stora chans några månader senare. En klasskompis frågade mig om jag hade lust att vara med i en brevfilm för ungdomsprogrammet Bullen. Jag svarade absolut Ja på det. Hon kände tjejen som producerade filmerna och de ville ha något nytt ansikte. Handlingen på filmen var enkel. En kille på 15 år bodde hos sin pappa. Pappan på 40 år hade träffat en mycket yngre tjej (det var alltså jag och jag var då 22 år) När inte pappan var hemma så upplevde killen att tjejen flirtade med honom och ville få masserade fötter. Så brevet till Bullen handlade om hur killen skulle hantera det. Personligen var jag övertygad om att tjejen spelade dubbelt. Men de andra i filmteamet trodde nog att kille bara missuppfattat henne. Hon ville bara vara snäll… Hm..
Nu var jag ju en seriös skådespelerska som läst teater så jag gick in för fulla muggar i rolltolkningen. Därför blev jag väldigt förnärmad när en från filmteamet frågade hur länge jag och han som spelade pappan bott i lägenheten.
- Nä, vi är inget par, svarade jag surt, jag läser faktiskt teater och är skådespelare!
Det kanske inte blev något större genombrott efter den filmen. Inga regissörer ringde och ville ha mig med i sina produktioner. Jag har efter den talrollen i Bullens brevfilm bara varit statist på Rederiet, Det kommer mera (en lördagsproduktion med filmer där publiken fick bestämma vilket slut de ville se), och Ulf Malmros film Tjenare Kungen!
I Tjenare Kungen fick jag välja mellan att tillhöra ett festsällskap eller att spela vårdbiträde på ett äldreboende. Jag tog vårdbiträdet! Eftersom vi skulle vara 80-tals stylade så gjorde jag inget med mitt yttre innan jag åkte till inspelningsplatsen. Det borde jag gjort! De andra statisterna var allihop sminkade i blått och rosa med tuperat hår och tofs på huvudet. Där satt jag helt osminkad med världens finne under näsan. Och filmteamet tyckte att det var ju bra att en var osminkad också. Tack och lov så var jag och min finne bara med i några sekunder i den filmen.
Efter Kulturamaåret flyttade jag hem till Uddevalla igen. Jag fick en praktikanställning hos en av ”gangstrarna”. Vi skulle sätta upp Marknadsafton av Vilhelm Moberg. Åter igen skulle jag få spela den där rejäla kvinnan med minsta glamourfaktorn i världen. Jag har genom åren fått spela, Gertrud – Hamlets mamma, Kristine - pigan i Fröken Julie, den tysta kvinnan i lång dags färd mot natt, och nu hembiträdet i Marknadsafton. Det var kul men skitjobbigt! Vi tränade och övade från tidig morgon till sen kväll. Jag skulle vid öppningsscenen alltid sjunga en sång för publiken. Tyvärr kom jag bara ihåg texten och aldrig melodin så den blev lite annorlunda vid varje föreställning.
Efter det så blev det inte mycket mer teater för min del. Jag sökte till Stockholms teaterhögskola och gick vidare till andra provet. Jag sökte till Skara skolscen och gick vidare till tredje provet. Men då de ville att jag skulle tala på olika dialekter och bryta på olika språk så insåg de nog att jag inte var något att ämne att hålla kvar i skolan.
Jag spelade med i några teaterjulbord några år också men efter det är det tomt i teatererfarenheter. Men snart, snart, snart har vi jubileumsfest på Studio 32. Den firar 40 år i år. Då ska jag gå dit och mingla bland gamla vänner. Men dyker den elaka killen upp – då går jag hem!