SMS-inlägg
SMS-inlägg
Tid för utmaning
Äntligen ska vi gå från att vara lamslagna till att vara ett aktivt parti som står på tå. Med ny partiordförande ska vi vända skutan och se morgondagens gryningsljus lysa upp vår färd mot valseger 2014. Vid sitt installationstal 26 mars tydliggjorde Håkan Juholt de viktigaste åtgärder för att vinna tillbaka regeringsmakten igen. Men även de åtgärder som krävs för att vi ska vinna varandras förtroende igen.
Socialdemokratin är inte van att inte var i regeringsställning. Vi har format samhället under närmare ett sekel. När vi nu in den snabba samhällsförändringen som präglar 2000-talet, inte är med och styr är vi vilse. Vi har hamnat snett i många frågor och föreställningar. När vi beskrivit samhället är det många som inte känt igen sig. När vi har beskrivit lösningar på problem har vi haft fel ingång i problematiken. Men socialdemokratin omfattar många och vi har haft olika bilder av samhället beroende på glasögon, ryggsäckar eller vilket pinnhål vi stått på. Men i stället för att se varandras erfarenheter som styrkor har de setts som hot.
Jag, och säkert många med mig, gladdes väldigt över Håkan Juholts tal den 26 mars. Han tydliggjorde att det nu inte accepteras att vi placerar varandra i fack. Han sade att vi ska ha högt i tak där vår kraft utgörs av att vi förmår att företräda många människor. Vi anses vara ett mossigt och förlegat parti. En relik från en förfluten tid. Att våra värderingar håller än är självklart. Varför skulle annars Moderaterna använda sig av våra ord? Men hur vi debatterar, hur vi uppför oss och hur vi verkar är en helt annan sak. Vi har varit lamslagna en längre tid. Känslan var att ”Det är bättre att inget göra än att försöka och kanske misslyckas”. Rädslan för kritik fick partiarbetet att stanna av. Nu sade Juholt orden ” Vårt parti är vad vi heter. Vi är sociala demokrater, socialdemokrater, varenda en av oss” och med den uppmaningen får vi också kraft att utmana oss själva.
Louise Persson
Socialdemokrat Uddevalla
återvändsgränder i den nya skolan
I år går vi mot den största förändringen inom svensk skola någonsin. Vi får bland annat en ny skollag, nya läroplaner/kursplaner, ny lärarutbildning, nytt betygssystem. Alla skolformer berörs av förändringarna. Det ställer oerhört stora krav på att skolor och ekonomiska kompensationer för att klara av förändringarna har uteblivit. Kommuner och landsting är medvetna och förberedda för de förändringar som sker. Många saker går att förutse men det kommer även få oväntade följder. Det som nu uppmärksammas mer och mer är att elevernas sökmönster till gymnasiet förändras radikalt. Vi socialdemokrater har alltid strävat mot att skapa en enighet i skolgången. Genom införandet av bland annat CSN 1964 möjliggjorde vi för alla att fortsätta studera. Målet har varit att uppmana att elever sökt utbildning efter sitt intresse och inte sina föräldrars bakgrund. Men med årets förändringar inom skolan riskerar vår strävan att gå om intet. Med Jan Björklunds skolpolitik skapas återvändsgränder inom utbildningsväsendet. Vi vet att elever från bruksorter i allt större utsträckning söker sig till yrkesförberedande utbildningar. Vi vet att elever från studievana miljöer söker sig till studieförberedande program. Dessa mönster kommer befästas ännu mer med den nya gymnasieskolan. Från och med hösten 2011 kommer inte ett yrkesförberedande program ge behörighet till högskolan. Det har redan påverkat elevernas gymnasieval. På många orter i Sverige står nu yrkesprogram som tidigare varit hårt söktryck på med tomma platser. Dyra investeringar kommer stå outnyttjade trots att Sverige behöver hantverkare. Men vem vill idag utbilda sig in i en återvändsgränd? Efter att i många år fått oändliga möjligheter stängs nu de fria valen ner och eleverna föses in i två fållor. I dagens samhälle, i ett av världens mest individualiserade samhällen, vill inte unga människor hindras eller blockeras. Vårt mål för den uppväxande generationen borde vara att låta dem får mer luft under vingarna - inte mindre.
Louise Persson
Socialdemokrat Uddevalla
så märkligt...
är man sjuk i fysiska sjukdomar så finns det oftast stöd och strategier. Är man sjuk i i psykiska sjukdomar så finns det sällar åtgärder. Jag känner en familj med små barn som har försörjningsstöd. Barnen mår dåligt av olika anledningar och är inte torra på natten. Men eftersom de är över 3 år så får de inte extra bidrag för blöjor.
Hade de haft en fysisk åkomma så hade de fått blöjor utskrivna. Men de lider av stress och oro för sin livssituation och då finns inte samma stöd.
Nej, svaret är att de i så fall ska utredas och stödjas för att bli torra. Dt är framförallt föräldrarna som ska göra det arbetet. I den bästa av världar så hade föräldrarna gjort det. Men nu mår föräldrarna lika dåligt som barnen så den kraften finns inte.
Det jag tycker är märkligt är att ingen sätter mer fokus på det!
Köpa grisen i säcken - nej tack!
Snart bara två veckor kvar till den extra partikongressen och vi har inte fått reda på vem valberedningen vill ha som Partiledare. Det är sanslöst, obegripligt och skandalöst!
Att vara partiledare är det finaste uppdrag som man kan få i ett parti. Förtroendet att leda partiet in i framtiden. Socialdemokratin är ett stort parti med massor av medlemmar. Det borde krylla av folk som skulle säga sig vara villiga att leda oss andra. Det borde stäcka ut sig en lång rad av intressenter för uppdraget. Men förutom Mikael Damberg så är det INGEN som sagt sig vara villiga att leda partiet.
Jag kräver att nästa partiledare ställer upp med ett budskap med vad han eller hon vill åstadskomma. Men trots att året är 2011 så är det ett bakåtsträvande i utkorandet av nästa partiledare. I stället för att någon säger sig vilja ta ansvar - så anser många att det är bättre att vi ska truga och be folk att ta uppdraget.
Det tycks vara bättre att vi köper grisen i säcken än att skåda given häst i mun!
Jag säger Nej tack! Jag är inte intresserad av det förfarandet.
Jag kräver en rak kandidatur med tydlig innehållsförteckning om vad nästa partiledare vill arbeta med och jobba för!
Besök i Havets Hus. Barn har ritat tecknin...
Besök i Havets Hus. Barn har ritat teckningar av Sillkungen! Hm... Undrar om det är en tjej eller kille som ritat bilden till höger?
Besök i Havets Hus. Barn har ritat tecknin...
Besök i Havets Hus. Barn har ritat teckningar av Sillkungen! Hm... Undrar om det är en tjej eller kille som ritat bilden till höger?
Alla mina idéer...
Har precis sett filmen om skaparen till facebook. En ganska dysfunktionell person som påminner mig om vissa vänner runt om mig. Men det är så häftigt att se att en person kan skapa ett sådan kreativt forum. Att en person i dag när vi tror att allt redan är uppfunnet lyckas skapa något som berör så många miljoner människor.
Det är häftigt!
Men det jag framförallt faschineras av är när en idé slår rot och sedan genomförs. Själv får jag idéer om vad man skulle kunna skapa varje dag. Det riktigt ploppar upp idéer hos mig flera gånger varje dag. De är natrligtvis inte jämförbara med Facebook. Men det är dock idéer om att skapa något nytt.
Men hos mig stannar de vid just idéer som sedan blir ett tanke som försvann.
Igår ringde jag min kompis Henrik och presenterade "dagens idé". Han skriver böcker vilket jag påbörjat flera gånger.. Jag hade fått en idé om att vi skulle kunna göra en interaktiv brottshistoria på nätet. Att vi via en hemsida låter brottet utveckla sig. Från första kontraktet, till kartläggning av personen/stället, till själva genomförandet. Där skulle det vara utrymme för kommentarer och tips. Men historien skulle "författarna" äga.
Jag pratade om den idén med min bror idag och han kompletterade att det är viktigt att "brottslingarna" hade defekter som tex nojighet, allergier..
Jag bad Henrik fundera på denna idéen och återkomma. Men jag vet att han har redan glömt den. Själv är jag för ostrukturerad för att göra det själv. Min bror sade att jag måste börja fokusera och sätta deadlines för mina projekt. Det låter naturligtvis bra! Men varför ska jag sätta deadlines för saker som sedan bara kommer hamna i Mapp på min dataskärm?
Jag är en mästare på att påbörja saker. Jag får en idé och börjar arbeta med den. Men sedan är det mycket sällan som jag slutför. Varför? Jag tror att det är så enkelt att mina idéer brukar ge mig energi och tro på mig själv. Men när jag väl kommer i avslutningsskedet av genomförandet. Så är det aldrig lika bra i verkligheten som i min fantasi. Och då är det bättre att låta drömmen/idéen leva vidare...
Hur mycket längre har vi nått?...
Men det slog mig när jag såg dramat om Andra världskriget att det var en ganska cynisk utgallring av människor. En cynisk utgallring som sker även idag, om än inte lika brutalt. I mitt parti och i samhället! Vi tror vi har nåtts mycket längre av civilisationen än vi egentligen har!
De judar som skulle gallras ut för att göra plats åt andra i fånglägren delade upp i två grupper. (de sjuka borträknat) Men i Ghetto A fanns de "Nödvändiga" och i Ghetto B fanns de som kunde avvaras. En nödvändig person var tex en metallarbetare. Medan en historiker ansågs vara utan användning.
Men hur är det idag? I Sverige? En lärare får studera i ca 5 år och gå ut i timvikariat och osäkra arbetsvillkor. När det är neddragningar inom offentlig sektor så får lärarna fortsätta arbeta med fler uppgifter och mindre resurser. När det blir neddragningar inom metall... ja, då blir det strejk, statliga åtgärder och subventioner.
att göra en annons...
Jag ska göra en annons för Socialdemokraterna i Uddevalla. När man ska göra en annns så bör man alltid tänka på syftet med att synas. Vad vill vi uppnå? Denna annons ska användas på en danstävling i programbladet. Dessutom är det val i maj och dessa två saker borde ju kunna sammanföras.
Men det är inte alltid lätt att få till det... Inför detta uppdraget ringde jag min bror och spånade lite med honom. Tillsammans med min bror Tom så släpper min hjärna loss och jag får hjälp att tänka helt fritt - utan ramar! Frågan är om vi kom fram till något bra idag bara...
samtliga nedanstående förslag är dock refuserade och det som kommer att användas är inte med...
Vi vill inte dansa efter Alliansens pipa (konventionellt och negativ klang)
Det är inte roligt att dansa ensam! (suck vad trist inlägg)
Demokratins dans (anspelning på Palme citat.. )
En Dans på Rosor (hm.. hur är det egentligen.. Taggit?)
Vi Dansar hellre än att Bugga! (Syftar på RFA-lagen.. Men var vi för eller emot?)
Vi har Takt och Ton (usch.. låter som ett Fp-budskap typ ordning och reda)
Kanske lite hot skulle vara passande?
Rösta på oss annars.. ( saknas argumenten så får man göra annat :-))
Det funkade ju för TV-licensen.. "Snigel på Ögat" kan ju återanvändas!
Varannan damernas (Zzzzz vad nyskapande jag var nu då!)
Med oss blir det Rock`N`Roll! (Bort med stämpeln av mossighet - men blir det trovärdigt?)
Men det vi fastnade för allra mest var nog...: (fast ändå refuserad)
Dansa som en Sosse! (Hur dansar man då? Fuldans?)
Det hade varit kul att göra en hel serie med samma tema: "Dansa som en Sosse". Gör din egen sossedans..
Vi får väl se när allt är klart - hur det blev!
Vem blir kvar...
Ilija Batljan är en s-politiker som vågat sticka ut hakan och som tänkt utanför boxen. En politiker som velat hitta lösningar i stället för att inte bara fastna i problemen. Men vårt parti där vi båda är medlemmar är inte i den fasen där man vill hitta lösningar. I vårt parti ska man bara peka på problemen och säga att det är fel! Batljan har vid många tillfällen försökt höja blicken för att föra socialdemokratin vidare. Men i stället för att få "credit" för sitt arbete har han mest blivit kritiserad.
I partiledardiskussioner som pågått runt om i Sverige i jakten på den nya S-ledaren har man mest pratat om egenskaper och kriterier för den nya partiledaren. Man vill ha en utåtriktad person, en lysande stjärna, en karismatisk person som funkar både inåt och utåt. Men när vi väl får fram den typen av personer så mosas de av våra egna partivänner. Då är det Jante som gäller och tradition före förnyelse.
Mona Sahlin avgår, Nordström diskuterades om han skulle bli utesluten, Batljan lämnar. Vilka andra är på väg att lämna politiken och vem blir kvar?...
är politiken modern?...
Men när jag pratade med denna kvinnan här om dagen så öppnade hon ögon på mig. Hon sade:
- Det känns som om det politiska systemet har stannat på år 1919 och är inte modern idag.
Vi jobbar i de olika politiska partierna för att driva utveckling. Vi ser att de som ansluter sig till ett politiskt parti minskar varje år. Det försöker vi häva genom att hålla andra demokratiprojekt. Men är det egentligen någon inom något av de politiska partierna som bryr sig över det demokratiunderskott som råder i samhället? Jag tror inte det! De som är engagerade vill ju ha sina poster - sin makt. De vill inte förändra något som riskerar sänka deras egen status.
Inom S nomineras vi till olika uppdrag. Men det är inte den som kan mest eller vill mest som nomineras. I stället är det den personen som är mest kompis med de som nominerar som får posterna. Ett säkert sätt att få många nomineringar är att tillhöra LO. Inom LO är man mån om sina LO-kamrater och nominerar friskt. När det handlar om demokrati så blir hela förfarandet riskabelt. Inte bara i politiska partier. Det är lika förrödande när det handlar om vägföreningen, den lokala idrottsklubben eller boksällskapet.
Moderaterna i Stockholm meddelar nu att de skippar provvalen för att slippa korrupta metoder. I Örebro blir det omval för att valarbetare överskred sina rättigheter.
Dessa saker borde bli en tankeställare till varje medborgare. DEmokrati är inget självklart. Demokrati måste återerövras varje dag! Vi tror att vi lever i en demokrati eftersom vi har fria val. Men vilka är det som bestämmer i landet? Är det politikerna? Nej så är det inte!
Vi röstar till exempel till kommunfullmäktige. De personer som för många personkryss kommer naturligtvis in i kommunens högst beslutande organ. Men hur många frågor avgörs där? Endast en bråkdel och de frågor som tas upp där handlar mer om att besluta om vägnamn än om andra viktigare saker. De stora frågorna avgörs i nämnder och styrelser och dit väljer partierna sitt folk. Det finns massor av exempel på människor som fått massor av kryss men som inte får några poster för partiet. De anses för bråkiga för partierna!
Det vi trodde var en demokrati visar sig lätt vara en teknokrati i många lägen. Genom att man väljer folk för deras lojalitet och inte för deras kompetens så lämnas "Walk over" till tjänstemännen. Politikerna blir snarare nickedockor och konfirmerar det tjänstemännen redan bestämt!
Jag tror att det är dags att vi ser landet hur det verkligen ligger. Vill vi ha demokrati så är det dags att vi kämpar för verklig demokrati!
Vad är arbetarklass?..
Arbetarklass är en traditionell benämning på den samhällsklass som omfattar arbetare. Ordet användes förr synonymt med begreppet underklass och proletariat, men har enligt vissa idag blivit mer svårdefinierat. I en marxistisk tradition anses arbetarklassen omfatta de lönearbetare som i stort sett saknar inflytande över de tre former av makt och inflytande som sociologen Erik Olin Wright angivit:
- Ägande av kapital.
- Beslutanderätt över användningen av produktionsmedlen (exempelvis maskiner och annan teknik).
- Rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft.
Den marxistiska definitionen av arbetarklass är således baserad på makt och samhällsfunktion, inte materiell standard.
Jag är medlem i ett politiskt parti där ordet arbetare är oerhört laddat. Den som är arbetare idag har även rätt till partiet. Socialdemokratiska Arbetarepartiet är beroende av arbetare för sin existens. Men de klassiska Arbetarna är inte lika självklara som anhängare till dess lära. Däremot kan andra yrkesgrupper mer känna sig som proletariat idag, medan att de nyss räknades till överklass. Jag känner en duktig tjej. En utbildad gymnasielärare som inte får en fast tjänst. Varje sommar jobbar hon på ett äldreboende. Varje termin jobbar hon som vikarie på olika gymnasieprogram. Är hon en arbetare? Tillhör hon det nya proletariatet?
Jag är av arbetaremenalitet, det är min tillhörighet! Men de ovanstående punkter som står nämnda som kriterier för arbetareklassen passar inte mig. Därför är jag övertygad om att de finns andra djupare förklaringar på vem som är arbetare.
Kan det vara så enkelt som det jag och min man pratade om här om kvällen? Mitt liv har förändrats ganska drastiskt de senaste månaderna. Från att ha gått på möten, ätit avstressade luncher med intressanta personer och kunnat styra min egen agenda - Är jag nu bunden till min arbetsplats med fast schema. Vi pratade om just den förändringen. Men jag sade att jag inte saknade det gamla för var tid har sin charm!
Då sade Christian att just den inställningen är basen i arbetarementaliteten. Att man ser med framförsikt nästa dag gry och att man tar varje ny arbetsuppgift med samma allvar!
Torsten Flinck...
I en nästan fullsatt Hebeteater i Trollhättans Folketshus stod Torsten Flinck på scen idag! Mannen, myten och legenden skulle gästa oss med sin uppsättning av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Ensamteater som annars ger min ångest såg jag nu fram mot. Den mytomspunna fd Dramatenskådisen som täcker löpsedlarna med skandaler och svarta rubriker skulle stå framför mig på scenen där jag satt på första rad.
Han lät vänta på sig. I ett klassiskt rockbandsmanéer skulle vi få vänta på hans öppningsscen. Men han kom barfota in med sina trollfötter på scenen och avslöjade att han skulle berätta en historia för oss. Doktor Glas som vanligtvis spelas av full ensemble skulle nu gestaltas av endast Flinck. Han gör det på ett gripande sätt där publiken är en viktig del i hans berättande. Inget kan gå fel! Det är ju bara en berättelse. Att 7 personer stövlar in i salongen 30 minuter efter öppningscenen stör inte. Torsten Flinck använder sig av avbrottet för att få med alla i berättelsen en gång till. Inte heller ringande mobiltelefoner eller skramlande mynt stör. Det kompletterar känslan av att vi alla är en del av berättelsen.
Doktor Glas i sin uselhet som låter sig menalt förföras av hustrun till pastor Gregorius berättar om sina val och sin ånger. Torsten Flincks version av Söderbergs drama är genial. Men det långsamma berättandet, tystanden och paserna är oerhört otidsenliga i dagens era där alla sker inom ett ögonblick. Långsamhetens lov får inte råda i dagens samhälle! Några i publiken somnade av ovana med tystnad. Men vi andra som var klarvakna hela tiden fick se en fantastisk föreställning!
Torsten Flinck var i högform. De maniska dragen fanns inte där. Han var inte Flinck han var Glas!
Den svartvita retoriken är passé!
Varför är Du och Jag Socialdemokrat? Med skilda erfarenheter valde vi att samla oss i detta parti. Vissa av oss; går på gymnasiet, arbetar inom industrin, är lärare, jobbar med PR och så vidare. Oavsett bakgrund så innebär Socialdemokratin en strävan mot samma mål. Vi vill ha ett samhälle som bygger på solidaritet, jämlikhet och syskonskap! Det innebär att vi inte lämnar någon bakom oss när många får det bättre. Det innebär allas rätt till utbildning. Att vi vill varandra väl! Jag tror på dessa tre värdeord. Men just nu är jag förtvivlad över det som sker inom partiet. Socialdemokrater ställer sig mot varandra. Det börjar räknas upp vilka egenskaper som tillhör en ”sann” socialdemokrat. Och ju fler dessa eftertraktade egenskaper blir, desto fler ställs också utanför vårt partis innersta finrum. Ibland känns det som om inte ens Olof Palme hade platsat i socialdemokratin idag då vi säger oss jaga vår ideologi!
Vi står inför ett stort renoveringsarbete i partiet. Vi måste finna de magiska frågorna som ska lägga grunden för valvinst 2014. Dessa frågor måste vi hitta svar på! För att nå dit måste vi våga argumentera och diskutera. Det är ute med 1900-talets debatter och konfrontationer. Det är 2000-tal att skapa dialog och förståelse för varandras ståndpunkter. Den svartvita retoriken är passé! Det är dags att inse att vi alla är Socialdemokrater. Ett medlemskap som innebär fullvärdigt medlemskap! Vi har nu läst Kriskommissionens rapport om vad som gick fel. Men jag tycker att den är grund. Det är de lätta lösningarna, de enkla problemen som diskuteras. De berättar om vad som gick fel och vad som gick rätt. Men jag skulle vilja se varför politiken utformades som den gjordes. Vi hade historiens längsta valrörelse inför valet 2010. Under 4 år valarbetades det men vi hann inte skapa politiken. Nu är det tid att diskutera politik igen där alla kompetenser får vara med!
Allting går att sälja...
”Allting går att sälja med mördande reklam”. Den sången sjöng jag glatt på studentavslutningen då jag slutade min tvååriga gymnasieutbildning, Reklam och dekoration” år 1990. Idag är den devisen allt mer sann. Med glänsande foldrar och kataloger, reklamfilmer och radioreklam, tidningsannonser och USB-minnen så säljer dagens gymnasieskolor drömutbildningar. Målet är att få så många ungdomar att tro på just deras produkt. De lockas med bärbara datorer och piffiga kursnamn.
Jag har inget emot reklam. Jag gillar reklam och marknadsföring. Men trots det slås jag emellanåt av funderingen om detta är samhällsekonomiskt försvarbart? Är vi riktigt kloka som använder skattepengar till marknadsföring till gymnasiet? Vi vet att nära på alla ungdomar går en gymnasieutbildning. Men i stället för att lägga varje krona på att låta dem få så mycket utbildning som möjligt. Ha så många lärare som möjligt. Ha ny, uppdaterad kurslitteratur. I stället lägger vi allt större fokus, allt mer resurser, på att köpa på oss elever.
Samtidigt vet vi att med den hårdare konkurrensen mellan skolorna. Tvingar till mer offensiv marknadsföring. Det handlar om överlevnad för många skolor.
I FyrBoDal vet vi att elevkullarna minskar med en fjärdedel. Trots det kärva läget sprutar Skolverket ut godkännande på allt fler gymnasieutbildare. Så idag slåss allt fler gymnasieskolor om allt färre elever. De slåss med verksamhetspengar som hade behövts så väl på andra ställen i utbildningen.
Men trots att vi vet att svenska ungdomars skolresultat går ner i internationella jämförelser så fortsätter hela skolväsendet att fokusera på fel frågor. Vi fokuserar på valfriheten! Men bara på valfrihet i utförare – inte i innehåll. Mycket, mycket sällan – eller kanske aldrig fokuserar vi på vilket innehåll det är i elevernas utbildning.
Jag tror att det är dags att göra om och göra rätt! Sätt målen. Vad vill vi med Svenska skola idag? Formulera ett enkelt mål och ta ut kurs! Se upp för alla blindskär. Skolan och dess elever kan inte och bör inte fånga varje boll, följa varje trend. Fokusera på kunskapsinnehållet så att ungdomarna är konkurrenskraftiga när de kommer ut på arbetsmarknaden. Låt inte skolorna konkurrera mot varandra utan låt dem få arbetsro att genomföra sitt uppdrag.
Att leva i det förflutna...
I dagens samhälle hinner man sällan stanna upp och reflektera. Man gör det man ska och skyndar sedan vidare till nästa mål. Men någon gång ibland blir jag sittandes och det gamla, förflutna hinner i kapp mig. Alla mina gamla erfarenheter slår tillbaka med en enorm rekyl och ofta kan jag känna en sorg över att så skyndsamt lämnat allt det som var.
Jag vill absolut inte leva i det förflutna. Jag vill alltid framåt! Men ibland borde jag ha stannat, mitt i steget, och frågat mig själv. vart är jag på väg och vad lämnar jag! Jag kan sakna vänner som jag lämnade bakom mig för så länge sedan, som jag inte tog hand om! Ett sådant gäng som jag saknar var gänget på Liseberg Shopping. Där fanns många underbara människor! Och två underbara chefer! Och framförallt min vän Anna-Lena som jag inte träffat på flera år nu - men vi har planerat att fika på söndag!
Jag och Anna-Lena jobbade tillsammans på ett kafé i Uddevalla 1991. Vår chef där var ganska galen! Framförallt var han snål! Vi fick aldrig slänga något! Gamla räkor fick vi skölja och spruta citron på för att dölja lukten. Anna-Lena skar en gång av sig toppen på tummen för att hon var tvungen att skära en gammal mjuk gurka i en skärmaskin. Det var ingen trivsam arbetsmiljö! En dag sade Anna-Lena: - Vi säger upp oss! Jag ringer mina gamla chefer på Liseberg Shopping så kan vi npog få börja jobba där! Okej sade jag! (jag har aldrig varit sen att haka på saker)
- Men du, sade A-L. Om vi ändå ska sluta så kan vi ju dra till Luxenburg först. Jag skulle vilja hälsa på mina kompisar från när jag var aupair.
Detta var en tisdag och på torsdags morgon drog vi! Jag som aldrig varit utomlands hade skyndsamt fått skaffa pass. Anna-Lena fixade biljetterna. När vi satte oss på tåget för att dra till Luxenburg kändes det som om en helt ny värld öppnades! Vi satt packade som sillar i kupén när vi alla skulle försöka sova. Våra vagnar hade någon slags säten som drogs ut och blev något mellanting mellan ligg och sittvagn.
När vi skulle byta tåg i Tyskland blev vi ståendes på en perrong - länge. Allt var stängt. Vi hade inga D-mark. Och vi var ruskigt kissenödiga! De tyska vakterna var inte direkt hjälpsamma....
Väl i Luxenburg drog Anna-Lena med mig för att träffa sina gamla vänner. De som jobbat som Aupair samtidigt som henne, men som stannat längre. Nu var deras tid snart slut och de skulle hem igen. De guidade oss runt i Luxenburg.. framför allt på krogarna. Mitt i natten belv jag ruskigt trött och sade till Anna-Lena att jag ville dra till hotellet. Hon var nog inte sugen på det eftersom hon äntligen fått träffa sina vänner igen.
- Men stanna du, jag kan dra dit själv.
-Men du hittar inte till hotellet, sade Anna-Lena.
-Joho, det gör jag visst.
Skrattandes satte jag av i galopp ned i gränden med hennes ropandes på mig.
Jag sprang hela vägen till hotellet. Längs den breda bilvägen, Över den fantastiska bron där en underbar trädgård låg utsträckt nedanför. Jo, jag sprang rätt. Fråga mig inte hur jag kunde hitta! Jag vet inte!
På småtimmarna kom Anna-Lena till hotellrummet. Hon hade med sig en enorm baguett med friterad kyckling och droppandes currysås.
- Åh, vad bra att du är här, sade hon och använde handduk som servett. -Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!
Sedan delade vi på baguetten varpå hela sängen såg ut som doppad i knallgul currydressing!
Hotellledningen var inte helt nöjda med oss som gäster...
Men kul hade vi!
När vi kom hem så fick vi börja på Liseberg shopping. Vi jobbade tillsammans i frk Ellens karamellbutik. (eller vad den nu heter) Mycket skratt och galenskaper lyckades vi få med. Söndagarna var vi på restaurang Kristina. Där var så mycket folk och alla rökte (inte jag) att luften gick att skära med kniv. Mina ögon tålde inte all rök utan rann oavbrutet. Jag såg ständigt ut som en panda! Där stod jag och tittade på Gunnar Jaunupe som spelade och sjöng. Åh, vad jag var kär! Men han verkade inte gilla pandor...
Gemenskapen på vår avdelning var stor och vi samlades hemma hos Anna-Lena en kväll på kräftskiva. Det var galet som vanligt. Med mycket skratt och flams.
Nu är det många år sedan och nästan alla har gått vidare i livet. Förutom Anna-Lena som jag pratat med några gånger så har jag inte träffat någon.
Men häromkvällen fick jag en inbjudan via Facebook. Annika, vår golfälskande chef, hade lagt ut en länk om att ha en återträff för alla som jobbade på Liseberg Shopping under 90-talet.
Jag svarade naturligtvis Ja!
Att vara eller inte vara...
Jag fashineras över den debatt som emellanåt blossar upp när det gäller kopplingen mellan Socialdemokraterna och LO. Dessa två "självständiga" organisationer har följts åt sedan slutet av 1800-talet och har klarat många kriser tillsammans.
Men periodvis så hårdnar tonen mellan LO-anslutna och oss som inte tillhör LO. Jag vet inte hur många gånger jag hört att LO startade partiet! För mig låter det mycket märkligt då LO är 9 år yngre än socialdemokraterna. Socialdemokraterna bildades 1889 och LO 1898. Samt att grunden för socialdemokraterna lades redan 1881 med Augst Palms tal "Vhad vilja socialdemokraterna". I historieböckerna står det att bakom bildandet av Socilademokraterna stod Fackföreningar, Sjuk- och begravningskassor samt olika sociallistiska grupper.
Jag är övertygad om att August Palms intention inte var att exkludera någon. Han ville att alla skulle vara tillsammans. I många länder är de politiskt förtroendevalda högutbildade. Många tror inte att lågutbildade har rätt till att få framträdande poster. August Palms pappa var Folkskollärare och båda kämpade för rätten till utbildning och att själv ta kommandot över sitt öde.
Men från LO-sossar sida anklagar man sina partikamrater för att inte vara sanna socialdemokrater. Från de icke LO-anslutna kommer anklagelser att vara utbildnngsföraktare. Inget av det är ju sant - om vi inte odlar den kulturen.
Just nu är det en hård ton inom partiet och socialdemokratin tycks gå mot en splittring. Så behöver det inte vara! Men då måste vi tänka om och agera på ett annat sätt. Se varandras olika erfarenheter som tillgång. Låt alla få utrymme att växa. Sluta prata illa om partifolk. Stå upp för den partikamrat som det blåser runt!
Var medmänniska! Var rakryggad!
Då slipper vi prata om vilka grupper vi ska ha med eller inte! Då blir vi ett parti som strävar mot samma mål!
Min morbida sida är att jag älskar kyrkogå...
Min morbida sida är att jag älskar kyrkogårdar. Men för mig innebär den platsen lugn, frid och ger tid till eftertanke. Detta var utsikten från mitt hotellrum i natt.