louisepersson

några dagar in på det nya året och jag är av med de politiska uppdragen. Jag börjar leva ett vanligt liv. Ett liv där man går till jobbet på morgonen och är hemma på kvällen. Underbart! Jag märker att barnen mår bra av att ha sin mamma hemma. En mamma som tjatar om att borsta tänderna och plocka upp. En mamma att laga mat tillsammans med. Ju längre ifrån politiken jag kommer desto självklarare känns det att lämna det livet. Socialdemokratin som jag älskar. Som jag är så tacksam över för alla de chanser jag fått i livet. Det partiet håller på att förändras och gå mot ett håll där jag inte kan följa med. Retoriken i partiet idag låter mer som vänsterpartiets retorik. De människor som kommer fram är duktigare på att säga Nej till förslag än att försöka utveckla något själva. Orden blir i stället floskler än att syfta till en verksamhet. Det blir allt viktigare att särskilja agnarna från vetet - de sanna socialdemokraterna från oss andra! Jag tror syftet till detta är att tysta den interna oppositionen. Genom att skrämma med uteslutning för de icke "renläriga" så ska de tystas och gå in i leden.

Men jag ställer inte upp på det och jag är förvånad över att så många medlemmar sitter så tysta. Jag är uppfostrad att tänka själv. Jag är fostrad att stå på egna ben. Men trots det har jag låtit mig tystas när jag borde ha talat. Men med flera veckor utan partimöten så börjar jag min rening till att bli mot själv igen. Jag plockar bort en nanosond om dagen och mår bra av det!

...ska man ju säga så här på första dagen på nyåret. Jag har nog aldrig längtat efter att få byta årtal. Eller Vända blad.. som kungen sade! 2010 var det värsta året i hela mitt liv. Jag har nog aldrig känt mig så ensam, utsatt och ledsen som jag gjorde under det år vi lämnade vid tolvslaget i natt!
När jag och familjen stod vid på balkongen och skålade in det nya året i alkoholfri cider under den färgsprakande himlen så kände jag det som om ett ok lyftes från mina axlar. Nu var jag äntligen fri från året under piskan. Från alla besvikelser och förlorade drömmar! Nu tar vi steget in i ett nytt år. Vi öppnar boken med 249 oskrivna blad och utforskar vad som kan gömma sig där.
Jag pratade med min svägerska idag om året som varit och hon sade samma som jag; att sämre år kan ju detta inte bli. Nej, jag tror, hoppas och drömmer att detta år kommer bli ett bra år.

Om jag får önska mig något så är det att jag vill få ett år i vänskapens tecken. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? kanske, kanske, kanske kan jag börja med teater eller musik i större uträckning också. Men bara om det går att kombinera med önskan nr 1.  Jag är en människa som vill skapa saker. Få vara en del i att utveckla och bygga. Det är mitt jag! Tänk om man kunde få några vänner att skriva en ny musikal och sätta upp. Jag har så många sånger inom mig som vill komma ut. Så många berättelser... Nog borde det kunna gå.

Idag är första dagen i resten av mitt liv. Det är en dag som ska bygga grunden för resten av dagarna. För alla er där ute så säger jag! GOTT NYTT ÅR!!!

Vad händer med ”Landet lagom” när alla krafter arbetar för att bli radikalare och mer fundamentalistiska? För några år sedan skojades det om att vi skulle ha trängselskatt i politikens mittfåra. Idag lämnas mitten tom! Inte ens partiet som alltid stått för socialliberalism är kvar i mittens politik. Det gamla bondeförbundet har genom Stureplanscentern lämnat gamla ideologier och nu är kärnkraftsförespråkare. Moderaterna har interna maktkamper. Socialdemokratin vittrar sönder innefrån. Det är inte bara temperaturen som gör att landet känns kallt och fruset! Allt är upp och ner i Sverige. Men vad händer med ett land där allt helt plötsligt ställs på ända och nya påståenden blir självklara sanningar. Svenskt näringsliv är fienden, Socialdemokratin är egentligen höger, alla oliktänkande är köpta och så vidare.

Jag tror att det är bra att etablerade partier som Vänstern och kristdemokraterna håller kvar vid sina etablerade åsiktspositioner. Det behövs för att täcka upp planen och begränsa utrymmet för mer extrema politiska uppfattningar. Men samtidigt ser vi att allt fler människor röstar på de partier som representerar mitten av samhällsklasserna. Så länge medelklassen är nöjd så flyter allt på är ju en gammal devis. Moderaterna fattade det och lade om sitt partiprogram. I nya skollagen har detta uppfattats och därför pratar den om klassperspektiv.

Men om strömningarna fortsätter som kommer snart ”Landet lagom” vara ett minne blott. Sverige har ett ord som inte finns motsvarighet till i andra språk. Engelskans ”Enough” är väl det som liknar vårt ord, men det är inte helt överensstämmande. Att vara lagom, det vill säga varken kall eller varm, vara för mycket eller för lite, för stor eller för liten börjar suddas ut allt mer. I det Sverige som går 2011 till mötes är det inte längre tid för eftertanke och försoning. Nej, i stället tycks det vara tid för bakhåll och smutsiga vapen för att vissa grupper ska låtsas vara mer renläriga än andra. Frågan är väl hur väljarna, kommer döma partiernas interna bråk och strider i valet år 2014.

Efter valet var jag så naiv att tro att socialdemokratin skulle ta till sig människornas signal att partiet inte håller för 2000-talets Sverige. Värdemässigt håller vi, men hur vi utformar politiken, tar debatten och vilka frågor vi lyfter fram är otidsenliga. Jag trodde att nu skulle vi äntligen komma fram med rekonstruktion av bilden av partiet, retoriken, arbetssätt och organisation. Vi som jobbat länge i partiet vet att alltför mycket tid går åt för interna möten. Medan analys av samtiden uteblir. Det innebär att vi blir slavar under medias löpsedlar.  Jag trodde att vi skulle göra en grundläggande analys av vad vi måste fokusera på. Men första bakslaget blev ju Kriskommissionens tillsättande. Jag kunde inte förstå att partiet trodde att allt skulle lösas genom att två personer från två olika falanger inom partiet skulle kunna lösa partiets dilemma. Men jag hade fortfarande tilltro till partiets förmåga att lösa problemen. Men längre tiden går desto mindre hopp har jag!

I stället för att lösa de grundläggande problemen och se det som utmaningar. Läggs allt fokus på olika personers eventuella svagheter. Radikaliseringen inom partiet ökar och acceptansen för oliktänkande minskar. Det blir ett allt tydligare ställningskrig mellan de två falangerna inom partiet. Och den ena sidans förkärlek till att utmåla den andra sidan som högerspöken är skrämmande. Jag har själv blivit beskylld för många saker – bland annat för att vara höger! Vad det bygger på vet jag inte eftersom jag aldrig handlat i strid mot partiprogrammet. Ett partiprogram som tagits i en demokratiskt vald församling. Däremot har jag alltid varit lösningsfokuserad och velat utgå från människors vardag. Det är väl det som den interna diskussionen handlar om? Att vi inte har en enad bild om hur samhället idag ser ut! Jag kan bli oroad av att 2% på våra valsedlar till kommunfullmäktige i  VGR har en akademisk utbildning medan i samhället är motsvarande siffra 30%. Hur kan vi skapa en framåtsyftande politik där vi utesluter alla som har eftergymnasiala utbildningar?  Det är en underlig sväng inom partiet eftersom vi alltid arbetat för människors rätt till utbildning! Efter gårdagens beslut från Högskoleverket att massor av högskolor mister sina lärarutbildningar. Detta sker som följd av den borgerliga politiken.

Paradoxalt så innebär den socialdemokratiska skolpolitiken att vi får fler akademiker – vilka vi inte vill ha inom partiet. De borgerliga partierna lyfter fram sina akademiker – men de vill inte utbilda några!

Så nu idag står ett ställningskrig mellan olika falanger inom socialdemokratin med mycket smutsiga vapen. De som anklagas vara högerspöken hängs ut i pressen som köpta och korrumperade! Jag skräms av detta hat som sipprar ut genom blogginlägg, kommentarer och synpunkter. Hatet kommer innebära att partiet vittrar sönder inne från. Och så länge vi låter det styra, så länge vi försöker

Splittringen inom socialdemokratin utkristalliseras allt tydligare. Varje Facebook-uppdatering, twitterinlägg, uttalande i media, visar på skillnaden i syn på partiets framtid. Vissa yttrar sig om att det är viktigt att hitta tillbaka till rötterna. Andra säger att det är viktigt att partiet kommer in i dagens samhälle.
Det är intressant att följa alla yttringar och läsa av vad som skrivs mellan raderna. I kritiken mot det egna partiet nämns att vi inte vet vilka väljare vill nå. Andra lyfter åsikten att vi inte vet vad vi vill ha för politik. Men det absolut vanligaste yttrandet är om vilken väg som är lämpligför partiet att gå; Höger eller vänster?
Men vad handlar då de olika yttringarna om? Det handlar om synen på det egna partiets roll i samhällsutvecklingen. Det enda socialdemokratin historiskt behövt tänka på har varit att peka med hela handen för att få samhället dit partiet velat. Vi har haft egen majoritet och även klarat av att leda landet med en minoritetsregering. Men så är det inte idag. Vi har på bara några år tappat oerhört många väljare. På 8 år har vi tappat över 8 procentenheter. Då är det dags för oss att komma överens om vad vi vill med partiet. Ska vi vara ett tydligt oppositionsparti eller vill vi vara med och påverka samhällsutvecklingen? För dessa inriktningar går inte att ena på ett trovärdigt sätt.
Många partimedlemmar anser att Socialdemokraterna gått för långt till höger. Det har skett så en gång tidigare. Det var 1917 när Socialdemokraterna splittrades i två grupper och Vänsterpartiet kommunisterna bildades. Men socialdemokraternas grund har alltid varit att ta avstamp i samtiden. De som driver idén om partiets tagit vägen mot höger grundar sig i att de vill ha ett tydligt oppositionsparti som tar avstånd från alla överenskommelser med de borgerliga partierna. Då är det lätta att kritisera de socialdemokrater som gjort uppgörelser i stora frågor som tex; Utrikespolitik, EU medlemskap, pensionsuppgörelsen, utbildningsfrågor etc. Eftersom de vill ha ett tydligt oppositionsparti och då är det viktigare att vara hålla fast en ideologi utan kompromisser. Själva gick vi med i ett politiskt parti för att vara med och påverka. Genom att vara med och förhandla om politiken skapar vi stabilitet. I bästa fall blir det en bättre politik än om vi inte är med och påverkar alls. Det vi nu står inför är vägvalet: Ett minoritetsparti som säger nej till borgarna eller ett parti som är med och formar morgondagens samhälle!

Hade valet varit en vecka senare - eller några månader tidigare hade troligtvis Regeringsbildningen sett annorlunda ut. Efter beskedet att S tappat så mycket i väljarstöd sade Mona att vi gjort det sämsta valet på 100 år. Men samtidigt hade hon som partiledare vunnit i förtroende de sista veckorna innan valet. Just valnatten hade hon stöd inom partiet. Därför stod hon inför valvakande socialdemokrater och lovade föra partiet genom en förnyelseprocess. Därför valde hon att stanna kvar.

Men snart minskade förtroendet och kritiken ökade internt. Medvetenheten om katastrofvalet infann sig och nu ville man ha syndabockar.  Partiet stod stilla, höll andan i väntan på vilket besked Mona Sahlin skulle ge. Vilken färdriktning skulle nu partiet ta? Men Mona Sahlin är den hon är - en sann demokrat! Hon ville inte själv fatta beslutet utan ville att hela partiet skulle vara en del av förnyelseprocessen. Därför tillsattes en kriskommisson. Så långt var det nog rätt tänkt. Precis som Toyota-reklamen tidigare pratat om ville Mona ha alla partimedlemmar att fråga Varför då? Men i stället för att alla människor inom partiet frågade Varför politiken inte gick hem, så svarade många i stället - Därför!

Strax efter valnatten gick flera ut och öppet kritiserade henne som partiledare. Det är inte lätt att vara objektiv när man själv är pjäsen i spelet. Hon litade för mycket på sin rådgivare och lämnade rodret. I samma sekund som hon sade att hon ställer sin plats till förfogande blossade rosornas krig upp. Socialdemokraterna ska ha en extra partikongress i vecka 12 år 2011. Fram till dess ska en ny partiledare utses. Det kommer vara en smutsig kampanj bakom kandidatlanseringarna.

Det som händer efter Mona beror på vem som väljs. Men kanske framförallt Hur den väljs. Ett parti lutar sig inte bara på en partiordförande. Det ska finnas väl fungerande människor i ledande ställningar inom partiet runt om i hela Sverige. Men hur sarjat kommer partiet vara efter alla personkonflikter?
Vad blir kvar efter Mona?..

Socialdemokratin står inför stora utmaningar framöver. Vi vet nu resultatet av att inte seriöst analysera varje valresultat. Förnyelsen har uteblivit och kampen formats kring att ena ett parti som stretar åt olika håll. Men ett jämkande av olika politiska åsikter och viljor genererar inga visioner. Den politiken står och stampar.

Socialdemokraterna förlorade valet för att vi inte berättade om det samhälle vi vill skapa. Vi berättade om det samhället som vi inte vill ha.

Världen förändras ständigt. Globaliseringen, EU, demokratiutvecklingar i andra länder, nya stormakter, nya arbetsmarknader och så vidare påverkar oss dagligen. Mycket mer än vad vi inser. Bara vetskapen om att det, just nu, inte bedrivs något krig mellan länder i världen gör att vi ser på vår trygghet på ett helt annat sätt än tidigare.

Kalla kriget är över sedan länge. Det största hotet för oss just nu är hur effekterna av den globala finanskrisen tacklas. Det innebär att vi, inom alla områden, måste förändra politiken utifrån hur världen och samhällets förändrats.

Socialdemokratin har en lång tradition. Det är både bra och dåligt. Bra för att vi kan och vi vet hur man leder ett land. Dåligt för att vi sitter fast i gamla strukturer och uppfattningar, eller kalla det för låsningar. Människor uppfattar socialdemokratin som en mossig relik från förfluten tid.

Men så är det ju inte. Vi vet ju att vår värdegrund behövs mer nu än på mycket länge. Men strukturen i partiorganisationen är mossig. Vi lägger allt för mycket tid på interna möten och för lite på att hämta information, förmedla kunskap och möta människor utanför partiet.

Det finns många organisationer som är kunskapsbärare och som skulle vinna på ett samarbete med S, men partiet stänger dem ute på grund av gamla lojaliteter.

Nätverksbyggande, samarbete och vinna-vinna-lösningar, som är den nya tidens framgångsfaktorer, är inget som hyllas inom socialdemokratin. Klustersamhället ställs mot vår hierarkiska organisation. Och vi förlorar på det!

Vi vet alla att det nu pågår en omfattande diskussion mellan medlemmar inom partiet. Olika flanker ställer sig på barrikaderna och tjuter att deras lösning är den enda vägen. Det är en sund reaktion på katastrofvalet.

Reaktionen fanns där redan efter valet 2006, fast inte lika tydlig. De som ville förnya partiet och ta in den nya världen i politiken misslyckades på grund av att de inte var överens om vilken väg socialdemokratin skulle gå. De som ville bevara strukturen och argumenten vann genom att vara tydliga och enade.

Nu ser jag samma situation igen. De som anser att partiet inte behöver någon förnyelse stampar med foten och säger nej. De som vill ha en förnyelse springer åt olika håll, spridda för vinden.

Eftervalsdebatt.se, Netroots, öppna kriskommissionen och partiets utsedda kriskommission ställer sig mot varandra och vill inte ta in de andras argument. Risken är nu att vi tar ut varandra och kvar blir inget av det vi ville skapa.

Därför har jag en önskan och bedjan till alla oss som vill lyfta blicken och föra in partiet i 2010-talet låt oss göra det tillsammans!.

 

Louise Persson

Vice ordförande (S) barn- och utbildningsnämnden, Uddevalla

 

Svensk förskola har varit en oerhört framgångsrik modell, med en bra balans mellan omsorg och pedagogik. Men 1 juli, 2009 förändrades arbetet inom den svenska barnomsorgen. Då infördes lagen om pedagogisk omsorg! I min lilla kommun, Uddevalla, utvecklades snabbt pedagogisk omsorg till att bli en ensam företagares Klondike. Företagaren lanserade företagsidén på att anställa långtidsarbetslösa kvinnor, främst med invandrarbakgrund. Det borgliga styret i kommunen hade fokuserat på att minska utanförskapsindex och hejade på ivrigt företagarens idé om att anställa invandrarkvinnor. Där skulle historien kunnat sluta bra om inte det fanns en baksida.
Kvinnorna har helt oreglerad arbetstid. Kvinnornas löner baseras på hur många barn de har och eftersom de får samla ihop barn själva, är det flera som endast har ett eller två barn i sin grupp. Kvinnorna får välja mellan högre lön eller pensionsförsäkring. En lön ligger på ca 3000 kronor per barn, trots att det dubbla betalas ut från kommunen företagaren får statligt anställningsstöd för de långtidsarbetslösa kvinnorna. Eftersom det är kvinnorna själva som får samla ihop barn blir de slutna i sina egna etniska/kulturella grupper och det mångkulturella tänkandet havereras. Många av kvinnorna väljer att inte ens börja på SFI för att de nu får en försörjning genom att vara kvar i hemmet.
Men arbetssättet som bedrivs genom lagen om pedagogisk omsorg blir ju som att kissa i sängen. Det värmer för stunden… Uddevalla ställer nämligen inga pedagogiska krav. Snart kommer dessa barn att börja första klass utan att kunna ett ord svenska. Skillnaderna mellan förskolebarn och de som funnits inom pedagogisk omsorg blir enorma. Det är dags att uppvärdera det pedagogiska arbetet som bedrivs inom förskolorna. Det är dags att avveckla pedagogisk omsorg nu!

Louise Persson
Socialdemokrat
Uddevalla

 

Efter valet var jag övertygad om att krismedvetenheten skulle innebära ett omtag när det gäller politik, partiarbete och vilka som skulle få representera Socialdemokratin. Jag trodde att partiledningen skulle visa färdriktning och fart med samma tydlighet som Moderaterna hade gjort vid sin "total makeover". Men dagarna blev till veckor, veckor blev till månader utan att något besked kom. Det var tyst från yttersta toppen. Jag hade ett samtal med en ur partiledningen och sade att vi i partiet behöver ledning - innan inbördeskriget utbryter.
Men det levererades inte ut något budskap. Det var tyst - till igår!
Då får vi besked. Hon ställer sin plats till förfogande och anser att alla i partistyrelsen ska göra detsamma.

Som följd av beskedet igår har dammluckorna öppnats och vårfloden rusar ner i de torrlagda flodfårorna. Alla driver sitt eget namn. Eventuella hot undanröjs genom läckor till press. De personer inom partiet som stöttar fel ”kandidat” kritiseras och förlöjligas. Nu är tid att intrigera, liera sig med rätt person för att vinna eventuella fördelar. Jag lämnade skutan innan den riskerades att förlisa i vattenmassorna. Men jag är ledsen över att det parti som jag är medlem i och den politik jag arbetat för, nu blir allt smutsigare.

Det är i alla fora en enorm fokus på personfrågorna. Vem kan bli en lämplig efterträdare. Kan Mona Sahlin bli omvald. Är det bara ett taktiskt spel av partiledningen att låtsas lämna sina platser till förfogande? I alla diskussioner är det manliga namn som lyfts upp som eventuella kandidater. Thomas Bodströms namn dyker upp som Gubben i lådan hela tiden. Detta trots att han själv är ganska långt borta från den interna s-politiken just nu. Men skulle han visa intresse för partiledarposten så skulle snart media vara nedringd av käcka små ”tips” om honom.

Vi har ett ålderstiget parti med föråldrad syn på ledning. Socialdemokratin bygger på en hierarkisk struktur. Den strukturen gynnar konservativa maktpositioner och missgynnar progressivitet. Trots att vi har många kloka människor inom partiet som kan dessa bitar om hur man bygger en framtidssyftande organisation. Så har dessa personer blivit åsidosatta och misstänkliggjorda.

Vi förlorade valet på att vi inte levererade en politik som människor kände igen sig i. Vi förlorade valet på att vi inte levererade framtidstro. Vi förlorade inte valet på vår organisationsstruktur. Men genom den strukturen vi har gavs inte utrymme att tänka fritt eller leverera lösningar på våra samhällsproblem. Det hänger ihop!

Mona Sahlin lämnade över rodret igår till – ingen! Nu driver vi utan styrning. Med ett sådant förhållningssätt har vi redan förlorat valet 2014. För väljare kommer fråga om 4 år. Vad vill socialdemokraterna? Var är politiken?

 

Som kusinen från landet har jag varit i Stockholm. Jag bodde i Stockholm en gång i tiden men det är förfärligt länge sedan. Nu som boende i en mellanstor stad på 50 000 invånare märker jag de stora skillnaderna som Sverige erbjuder. Det är en annan rytm, ett annat förhållningssätt och ett helt annat liv som en Stockholmare lever jmfr med en liten Uddevallabo. Jag kunde ibland känna mig som Mike Dundee rån 80-tals filmen Crocodile Dundee när han reste från Australien till New York! Han hälsade på folk, pratade med okända och såg människorna. Samma situation upplevde jag. När jag åkte tunnelbanan, linje 13, genom Stockholm gick det inte att låta bli att titta på människorna. Men jag kom på mig själv en morgon att jag var den enda i hela vagnen som hade lyft blicken för att betrakta omgivningen. En morgon började jag till och med prata med en mamma och hennes dotter som kämpade med matte-läxan innan skolan började för dagen. När jag, min bror och vackra Agnes tog taxin hem en sen kväll satt jag och babblade med taxi-chaffisen. Det ska man tydligen inte göra i Stockholm. Där ska man ha 100 meter blicken för att passa in i omgivningen. Men ju fler dagar jag var i Stockholm desto mer skärmade jag av. Mornarna satt jag med blicken i Metro för att slippa titta på andra. 100 meter blicken nådde jag inte men jag närmade mig det… Jag och några tjejer satt och pratade om det idag. En tjej sade att det krävs att man är så social på jobbet att efter arbetet så skärmar man av. Men det är så mycket folk hela tiden runt omkring en hela tiden i Stockholm att det tar alldeles för mycket energi att ta in alla människor i medvetandet. Det blir en energisparande åtgärd att stänga ute och blockera intryck.

Annat var det när jag växte upp på Herrestadsfjället. 3 kilometer från närmaste buss och inte en gatlampa i närheten. Vintertid när jag skulle gå hem från kompisar såg jag inte handen framför mig och jag fick gissa var vägen var. Kom det en människa i närheten så blev den granskad från topp till tå.

Nu är jag på hemväg till min lilla stad igen. Alla intryck, möten med människor och händelser har förändrat mina perspektiv. Det är bra! Alla behöver vi komma som Crocodile Dundee till en helt annan plats och se sitt eget liv ur en annan vinkel. Det är bra för en själv men det är också bra med tanke på att hela Sverige ska leva!

Det är en sned könsfördelning inom högskolan. Andelen kvinnor som studerar på eftergymnasial nivå är betydligt högre än andelen män. I gymnasiet är det tjejerna som regerar. 91,5 procent skaffar sig behörighet för högskolestudier genom sina betyg. Motsvarande siffra för killarna är 86,3 procent samtidigt som tjejerna även har högst snittbetyg. Nu börjar allt fler oroa sig för hur man ska få killar att motiveras till högre studier. Jag håller absolut med om att det är viktigt att ha blandade grupper i samhället. Men visst blir det lite enformig diskussion när det handlar om att rädda männens positioner i yrkeslivet där kvinnorna tagit över? När lärargruppen bestod av män, var deras uppdrag att vara lärare. De hade en yrkeskompetens som skulle förmedlas till eleverna. Idag är de flesta lärare kvinnor. Och nu räcker det inte att vara kompetenta lärare. Nu ska de även vara manliga förebilder! Det blir ett skuldbeläggande av kvinnan som tagit en plats, en anställning, där det egentligen krävs en manlig förebild.

 Nu vet, kära läsare, att många barn växer upp idag utan pappor. Papporna jobbar, ofta långa dagar, ofta långt bort. Och därför behövs det fler arbetande män i skolorna som kan stå upp för de arbetande papporna. Men när feminister runt om i landet ropar att det ska vara delad föräldrapenning för att ge barnen rätt till sina fäder. Då blir det ramaskri! Nej det är klassisk kvinnlig mark och bör inte beträdas av männen. Att föräldrapenning till 78 procent tas ut av kvinnor är inget problem. Det är i yrkeslivet som männen behövs och gärna i skolorna för att få vara förebilder. Men att det finns andra yrken där män inte är representerade är inte lika intressant. För det är inte klassisk mark för männen. Till exempel var är uppropet för att det behövs fler manliga läkarsekreterare? Nej, den diskussionen har jag missat. Däremot har det varit funderingar över att vi snart behöver fler manliga läkare.Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader.  Det är inte bra utan bör göras något åt. Men låt oss då diskutera en jämlik arbetsmarknad oavsett yrke.

 

Valresultatet talar sitt tydliga språk. Vi gjorde det sämsta valet på 100 år. Vill vi så kan vi få fram statistik på allt. Alla svar står att finna i siffrorna. Men vill vi se sanningen?  Är vi redo att ta till oss sanningen om vad vi måste göra för att vara ett modernt parti?

Vi betraktade valrörelsen i USA som ledde Barack Obama till seger och slogs av den enorma framgången med att mobilisera väljarna. Vi skulle nu göra samma sak i Sverige och började knacka dörr med enorm frenesi. Men det går inte att vinna ett val med att knacka dörr om vi inte har något att leverera!

Vi har länge fört en politik som bygger på att säga nej. Vi har målat upp våra motståndare som monster, vilket väljargrupperna inte kände igen. Vi har lagt mer kraft på att granska vad de gjort än vad vi velat genomföra. Därför framstår vi idag som ett mossigt och bakåtsträvande parti som inte är regeringsduglig.  Det är en bister sanning som vi måste se i ögonen.  

I Stockholm bor det 2 miljoner invånare. Det innebär att 22% av Sveriges befolkning bor i huvudstaden.  Därför är det av oerhörd vikt att vi har en tydlig politik för denna grupp. En grupp som är ytterst heterogen. Men Stockholmarna trodde inte på vår politik utan valde andra partier framför oss. Men det som är ännu mer skrämmande för ett arbetareparti är att inte heller arbetarna trodde på vår politik. Det var färre LO-medlemmar som röstade på S i detta valet än i förra.  När dessutom antalet LO-medlemmar sjunker för varje år bör alla nu få sig en tankeställare. Inte heller hos TCO eller SACO har vi stort förtroende. Och det är grupper som växer i samhället. I SVTs VALU undersökning framkommer att endast 16% av företagarna  röstade på S. Så den fråga vi ska ställa oss i första läget. Vilka väljare vill vi nå och hur ska vi nå dit?

Det är en sned könsfördelning inom högskolan. Andelen kvinnor som studerar på eftergymnasial nivå är betydligt högre än andelen män. I gymnasiet är det tjejerna som regerar. 91,5 procent skaffar sig behörighet för högskolestudier genom sina betyg. Motsvarande siffra för killarna är 86,3 procent samtidigt som tjejerna även har högst snittbetyg. Nu börjar allt fler oroa sig för hur man ska få killar att motiveras till högre studier. Jag håller absolut med om att det är viktigt att ha blandade grupper i samhället. Men visst blir det lite enformig diskussion när det handlar om att rädda männens positioner i yrkeslivet där kvinnorna tagit över? När lärargruppen bestod av män, var deras uppdrag att vara lärare. De hade en yrkeskompetens som skulle förmedlas till eleverna. Idag är de flesta lärare kvinnor. Och nu räcker det inte att vara kompetenta lärare. Nu ska de även vara manliga förebilder! Det blir ett skuldbeläggande av kvinnan som tagit en plats, en anställning, där det egentligen krävs en manlig förebild.

 

Nu vet, kära läsare, att många barn växer upp idag utan pappor. Papporna jobbar, ofta långa dagar, ofta långt bort. Och därför behövs det fler arbetande män i skolorna som kan stå upp för de arbetande papporna. Men när feminister runt om i landet ropar att det ska vara delad föräldrapenning för att ge barnen rätt till sina fäder. Då blir det ramaskri! Nej det är klassisk kvinnlig mark och bör inte beträdas av männen. Att föräldrapenning till 78 procent tas ut av kvinnor är inget problem. Det är i yrkeslivet som männen behövs och gärna i skolorna för att få vara förebilder. Men att det finns andra yrken där män inte är representerade är inte lika intressant. För det är inte klassisk mark för männen. Till exempel var är uppropet för att det behövs fler manliga läkarsekreterare? Nej, den diskussionen har jag missat. Däremot har det varit funderingar över att vi snart behöver fler manliga läkare.Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader.  Det är inte bra utan bör göras något åt. Men låt oss då diskutera en jämlik arbetsmarknad oavsett yrke.

 

Varför ska socialdemokratin förnya sig? Den frågan möter jag ofta i debatten om förnyelsearbetet.

”Vi ska inte förnya oss för förnyelsens skull”, 

”Jag är medlem i S för dess åsikters skull, inte för att vinna val om väljarna tycker annorlunda”

Det är några av kommentarerna jag fått höra. För vissa är det viktigare att vi går till vänster på den politiska skalan än att komma i regerande ställning igen. För andra är det en självklarhet att vi ska hålla mittenfåran för att klara av att bli ett regeringsalternativ i nästa val.

Vad handlar förnyelsen om egentligen? I en förnyelseprocess ändras begrepp och arbetssätt. Det finns vissa som vinner på att ändra på strukturer och andra som förlorar. Det finns rädslor och förhoppningar. Om detta finns många studier. Ledarstrukturer i stora organisationer har varit forum för många böcker och forskningsuppsatser. Nya företag konkurrerar ut gamla. Hierarkiska organisationer sätts mot platta organisationer. Många pratar om att vi idag har ett paradigmskifte i synen på hur man leder företag. Det är så samhället ser ut och vi måste förhålla oss till det.

Det kan tyckas vara självklart för var och en av de politiska partierna att vilja förnya sig. Men historia, strukturer och en allt äldre medlemskår gör att det inte uppfattas som lika angeläget. Med kunskap och erfarenhet av hur det är att leda landet i kris har inte krismedvetenheten slagit in. Det förlorade vi på.

Ingvar Persson skrev i Aftonbladet dagen före valdagen den 18 september:
”Tillsammans med fackföreningsrörelsen har socialdemokratin i Sverige byggt ett välfärdssamhälle som tillhör de mest anständiga genom historien.”

Han har helt klart rätt. Vi har i en allmän välfärd i Sverige som saknar motsvarighet i något annat land. Vi har en välmående medelklass som skapar balans mellan de som tjänar mycket och de som tjänar lite. Vårt skattesystem jämnar ut klyftorna mellan grupperna. Men vi kan inte vila på gamla meriter. Ingen människa vill rösta på ett politiskt parti om det partiet bara pratar om vad det gjort och inte vad det vill göra. Vi människor vill ha en tro på en bättre morgondag! Då vill vi också veta hur partierna vill arbeta för att nå dit.

Jag vill mena att ingen förändring sker bara för förändringens skull. Däremot kan stagnation ske bara på grund av att rörelsen är stagnerad. Om världen förändras, miljökatastrofen lurar runt hörnet, industrijobben försvinner, individualismen ökar, befolkningssammansättningen i Sverige ändras.. Ja, då måste vi hantera det. Och det måste vi göra både i sakpolitik och organisation. Men grundvärderingarna om solidaritet, jämlikhet och syskonskap. Nej, där står vi stadigt!