louisepersson

Hade någon sagt till mig för 4 år sedan att vi kommer förstärka de olika blocken i svensk politik så hade jag inte trott dem. Jag var vid den tiden övertygad om att människor inte vill ha två partier att rösta på. Det är ju så effekten blir av gemensamma valplattformar och gemensamma utspel. Jag var övertygad om att trenden skulle fortsätta med fler och fler partier. Men jag hade både rätt och fel för fyra år sedan. Det var fler partier som hade möjlighet att komma in i riksdagen och i kommunerna. Men samtidigt som trenden sker med fler partier på den politiska arenan, så delas de etablerade partierna upp i två block, två kolosser. Blockpolitik är en form av flerpartisystem som till karaktären liknar ett tvåpartisystem. Även om det finns flera etablerade partier i parlamentet, finns det i mångas ögon bara två regeringsalternativ, eftersom man oavsett valutgång på förhand vet vilka partier som kan tänkas samarbeta med varandra.

Det blir märkligt att partierna delar upp sig i block när väljarna själva blir allt mindre benägna att hålla sig till blocken. Större vandring mellan blocken än i detta val har aldrig skådats. UnitedMinds gjorde en opinionsundersökning innan valet som visade på att nästan 19% som bestämt sig för ett av blocken skulle kunna tänka sig att byta block. De största potentiella blockbrytarna fanns hos centerpartistiska väljare.

Bertil Torekull skrev i Expressen 25 augusti 2010:
Blockpolitik gör oss till kreatur

För så är det, många väljare känner inte sig hemma i blockpolitiken. Kompromissandets förbannelse är att de särskiljande dragen i de olika partierna suddas ut och lämnar öppen ridå för de partier som inte finns uppdelade i block.

Nils-Eric Hallström, fil.dr, statsvetare skrev i Svenska dagbladet 21 oktober 2009:

Blockpolitiken – en omprövning nödvändig

Det vore önskvärt att det som går att ha en gemensam partiöverskridande linje om skulle partierna enas kring. Men med blockpolitiken skapas en konstgjord plattform för partier där de inom blocken står långt ifrån varandra i viktiga frågor. Dessutom har det under alla opinionsmätningar visats att Sverigedemokraterna kommer in och ingen av blocken varit

öppna för att göra blocköverskridande lösningar för att inte ge Sd vågmästarrollen. Så låsta har de etablerade partierna varit av blocköverenskommelser att de till och med kunnat tänka sig att de ett främlingsfientligt parti den makten.

Det är dock så att S och Fp historiskt har stått närmare varandra i flera frågor än till exempel Fp och M eller S och V. Vi har flera gånger gjort partiöverskridande överenskommelser i riksdagen för att få till stabila beslut, som till exempel synen på vårt deltagande i Afghanistan. Men alliansens mediastrateger har i denna valrörelsen, gång efter annan, använt våra partiöverenskommelser som en kil för att poängtera att den Rödgröna oppositionen är splittrad. Det har försvagat oss vid ett flertal tillfällen. Statsvetarna är oense om Sverigedemokraterna gynnas av den skarpare polariseringen inom inrikespolitiken. Men enligt SvD 9 december 2008 jublar Sd-ledaren Jimmie Åkesson. Han var redan då övertygad om att chansen nu fanns att partiet skulle bli den "tredje kraften" i svensk politik. Nu vet vi att så är fallet. I Aftonbladet den 20 september, dagen efter valet, uttalar sig

Sverigedemokraternas andre vice ordförande Carina Herrstedt:
"Jag är villig att fälla vilken regerings som helst för att få igenom min politik."

Ursula Berge, samhällspolitisk chef för akademikerförbundet SSR menade i en intervju på Praim PR måndagen den 20 september att det är Fredrik Reinfeldt som cementerat blockpolitiken genom att skapa Alliansen och därmed framtvingat en motpol i den Rödgröna oppositionen. Nu är inte det längre relevant vem som förstärkte blocken i svensk politik. Nu måste vi analysera valresultatet och där är jag övertygad om att alla inser vikten av att stå som självständiga partier framöver.