louisepersson

Man är aldrig stor när man blir sjuk! Snarare blir man ynklig och självömkande - i alla fall jag! Jag har lyckats dra på mig en lunginflammation genom att jag dragits med en hosta under hela januari. Igår kväll låg jag nerbäddad i frossa och trodde att slutet närmade sig. Då hade jag 38.6! (inte jättehögt)
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och bad att få komma till primärvårdsjouren i Uddevalla, men då fanns bara ett fåtal akuttider kvar och den vänliga kvinnan menade att jag kunde gå till min vårdcentral dagen därpå. Jag frågade om hon inte kunde boka en tid för mig, men hon svarade att de endast hade fått möjlighet till det på ett fåtal vårdcentraler. Så jag blev lite sur och fällde en stilla tår över mitt öde...
Igår hade jag förövrigt varit på jobbet på dagen och klarat det galant med lite paracetamol i kroppen.
Idag kände jag att det var dags att uppsöka vårdcentralen. Jag ringde klockan 08.04 och kom fram med en gång. En vänlig röst svarade och lyssnade på mina åkommor och ansåg att jag borde komma på kontroll: - har du möjlighet att komma 09.45? Det var ju strålande att det gick att få en tid så fort och den nya läkaren som jag aldrig mött tidigare fick jag förtroende för. Hon lyssnade på lungor, hjärta och tittade i svaljet innan det var dags snabbsänkan. Det visade sig att den låg alltför högt och hon skrev ut Kåvepenin och hostmedicin.
På apoteket passerade numren i ett rasande fart. och tio nummer passerade på femton minuter. Sedan var jag helt färdig men det var ju dags för HSN-möte så jag travade dit och satt några timmar.
Sedan dags att hämta barn, laga mat, se Bolibompa, borsta tänder och.... natti natti.

29 januari
Äntligen.. jag börjar komma tillbaka till världen igen. Det var verkligen en chock för mig att förstå att man kan bli så sjuk, så fort! Jag har ju haft en envis hosta, men jag har inte tänkt på den så mycket. Men för en vecka sedan började jag få feber och allt blev så tungt. Att gå uppför några få trappor (som jag annars springer uppför) klarade jag inte utan pauser. Det tog ganska lång tid för mig att bli av med febern efter att jag fått penicillinet och jag fick även problem med bihålorna. Men nu står jag upp - äntligen!

31 januari
Trodde jag... har varit på min vårdcentral idag igen. De tog snabbsänkan igen vilken visade att jag inte blivit ett dugg bättre. Så en remiss och iväg till lungröntgen, sedan tillbaka till vårdcentralen för diagnos. Jodå, dubbelsidig lunginflammation och en ny penicillinkur!  Läkaren ville sjukskriva mig i några veckor men jag kände att det inte var möjligt att vara borta så mycket. Men jag fick lova att vara hemma denna veckan och att sedan bara försöka jobba halva dagar. Louise, det här är inget att leka med, sade de allvarligt, du måste vila. Så det är väl det jag skall försöka göra nu och när jag känner efter så är jag fantastiskt trött.

1 februari
Det är märkligt vilka starka försvarmekanismer vi har inom oss. Idag är jag sjuk - riktigt sjuk. Ryggen värker, vilopulsen ligger på 100 slag och jag är trött. Men faktum är att jag nog egentligen mått så här dåligt i flera veckor men vägrat inse det. Nu var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag är sjuk  och då kom symptomen. Samtidigt blir man ju lite rädd, lunginflammation dog man av förr. Och jag har redan genomgått en penicillinkur som inte gav någon effekt. Nu hoppas jag att den nya medicinen tar och att jag snart är frisk igen.

2 februari
Det är så svårt, men jag har jobbat på att ta det lugnt idag! Jag var inbokat på ett spännande möte klockan 14.00 idag, men jag valde att stanna hemma! Så nu på kvällen känner jag mig faktiskt piggare än vad jag gjort på flera veckor. Jag har inte tagit någon paracetamol på två dagar nu, innan tog jag det varje dag i två veckor. Så nu är jag övertygad om att jag är på bättringsvägen. Dock något svag än så länge.

5 februari
I morgon skall jag till jobbet igen. Underbart! Jag är fortfarande trött och jag har svårt med djupandningar. Allt hostande har gjort att bröstkorgen värker - fördelen är väl att jag har utvecklat nya hostmuskler i de sneda magmusklerna. Men det är härligt att vara på väg att bli frisk igen. Problemet är nu istället att inse och minnas att jag är försvagad. Jag behöver fortfarande ta det lugnt och vila mycket. Men tack för att sjukvård och medicin fanns när jag behövde det!

Här om dagen lyssnade jag på P4 Extra och hörde en debatt om amning och alkohol. Det är ju allmänt känt att ammande mammor rekommenderas att inte dricka alkohol för att det kan ge skador på barnet. Detta råd ifrågasatte forskaren kraftigt! Hon menade att om en ammande mamma dricker så mycket alkohol att hon kommer upp till 1% i blodet, så kommer nivån utspädas hos barnet till 1 promille. Forskaren menade att detta är ännu ett sätt att skuldbelägga kvinnorna, genom att kontrollera vad de äter, dricker osv. Hon menade att 1 promille i barnets blod på inget vis kunde riskera några skador.
Kanske är det på det viset att ett ammande barn inte tar fysisk skada av en full mamma. Kanske skall rådet gå till båda föräldrarna att DE inte skall dricka! Men faktum är att det rådet som alla mammor fått till sig att inte dricka för att det kan ge skador på barnet har ändå lett till att många barn sluppit en uppväxt med alkohol.Jag motsätter mig av kvinnor skall behandlas på ett visst sätt bara på grund av sitt kön. Det förekommer ofta i vårt samhälle -  så ofta att vi kanske inte alltid tänker på det?
Men om det är barn med i bilden så måste barnen komma först. Ett litet barn och en ammande mamma lever ofta i ett symbios under den tiden. Låt då den första tiden bli fri från alkohol och fortsätt med rekommendationerna

Har precis läst Aftonbladets söndagsbilaga och artikeln om Charlotte Perrelli. Artikeln handlade om att hon fått kritik för att hon jobbar trots att hon har små barn. Hon försökte förklara sig med att hennes man har tagit en aktiv del i sin föräldraroll. Detta är inte första gången som vare sig hon eller andra yrkesverksamma mammor fått ta emot kritik eller blivit ifrågasatta för att de valt att arbeta tidigt. Även jag har vid ett flertal tillfällen fått frågor om hur mycket tid jag har med barnen, eller om jag verkligen kan göra mer då jag har småbarn. Att barnen har en närvarande och bra pappa verkar komma sekundärt inför dessa kritiker. På Öppna förskolan har jag vid ett flertal tillfällen fått stärka mammor som velat gå ut och jobba tidigare än vad deras väninnor velat. Visst är det viktigt att barnen har sin mamma nära, men pappan är precis lika viktig och det viktigast av allt är att familjen mår bra. Utifrån det är det förödande med onyanserad kritik på hur andra familjer väljer att lever. Ingen kan veta vad som passar bäst för varje familj, vare sig det gäller uttag av föräldradagar, viljan till arbete eller längtan att vara hemma.

Fredagen den 13/1-06
Idag gjorde jag min sista dag på öppna förskolan för flera månader. Från och med måndag 16 januari skall jag jobba som regionsekreterare för S i Västa Götalandsregionen. Det skall bli jättekul och en enorm utmaning, samtidigt som jag känner mig lite förskräckt över uppdraget. Ena sidan av mig är kaxig och känner: "äh, det här klarar väl jag" den andra sidan känner: "Hjälp, jag kommer inte klara av något".
Men jag gillar utmaningar och därför tackade jag ja till vikariatet som är fram till efter valet. Vad mina exakta uppgifter kommer att vara vet jag ännu inte, men jag har förstått att de kommer handla om information och media. Jag fick höra i onsdags av Björk och Gunnarsson att min dörrskylt redan var på plats och det kändes faktiskt lugnande att de har förberett för min start. Att veta att man är väntad gör det enklare att gå in genom dörren på det stora Residenset i Vänersborg.

Tisdagen den 17/1-06
Visst är det typiskt! Hela familjen har under hösten varit helt friska, inte en sjukdag (nästan) Men sedan mellandagarna har någon av oss varit sjuk hela tiden -  och i söndags kom maginfluensan! Så jag hann vara på mitt nya jobb en dag innan jag var tvungen att vara hemma för vård av barn. Jag bara håller mina tummar för att jag skall slippa få det. Men det finns väl en tanke och mening med allt! Det kan bara ta tid innan man förstår meningen med allt...

Har precis kommit hem efter några dagar i Bosnien. Detta är ett land som jag tidigare bara läst om och set nyhetsrapporteringar om - men jag hade aldrig varit där nere själv tidigare. Innan jag anlände  till Sarajevo i fredags funderade jag över alla krigsrapporteringar jag fått, men när planet gick in för landning och jag såg denna otroligt vackra stad där snöflingor sakta singlade ner, då kände jag att jag inte visste någonting.
Under min korta vistelse i Bosnien framförallt i Bosovaca fick jag möta människorna, och jag fick se deras levnadsvillkor. Saker som vi tar som självklart, kämpar de för att få! Sjukvården till exempel! Där är sjukvården självfinansierad men om man har en anställning så betalar arbetsgivaren 50%. Är man arbetslös får man betala allt själv - men det finns inget socialt skyddsnät, inget försörjningsstöd. Det är tuffa villkor för den som kommit utanför - och det märktes.
Jag var där nere för att se om det finns möjlighet för att kunna starta upp något samarbete med S-kvinnor i Uddevalla och s-kvinnor i Bosovaca. Jag fick möta många representanter från distriktet och från staden. De visade en fantastisk gästvänlighet och när jag åkte därifrån kändes det som om jag lämnade en del av min familj. Jag hoppas jag möter dessa snart igen.

Vad betecknar en vän? När vet man vem som är en riktig vän och vad krävs? Jag åt idag lunch med en god vän och vi kom att prata om just vänskap. När man var barn såg man vänskap och kompisskap som något som krävde daglig kontakt. Den bilden och förestälningen lever på något sätt vidare även idag som mått på vänskap. Men hur är det då när det aktiva livet kräver tiden till annat än att umgås med vänner? Innebär det att man i så fall inte har några kvar för tiden är för knapp?
Det är lätt att resonera att: - jag har inte så många vänner bara massor av bekanta! Men visst finns det väl vänner även bland dem som vi i så fall kallar bekanta? Var går gränsen mellan vän och bekant? En äldre man inom socialdemokraterna i Uddevalla sade till mig för ett tag sedan: - Det värst med att jobba politiskt är att man blir ensam när man blir gammal! Han syftade på att det politiska arbetet kräver all fritid att man inte hinner vårda sitt sociala liv.
Jag har några nära vänner som jag värnar om i alla lägen. Varför de är mina vänner och inte bara mina bekanta vet jag inte. Vissa har jag känt hela mitt liv och andra har jag känt i några månader. Men jag tror att det är viktigt att inse att en vän kan man prata med varje dag menockså bara några gånger per år!