de osynliga barnen
I Kina är arbetstagare tvungna att åka långa vägar för att hitta ett jobb. De som har familj får lämna sina barn hos mor och farföräldrar långa tider. Barnen växer upp med vetskapen att någonstans i detta stora rike finns mina föräldrar.
I Sverige har vi det inte så.
I Sverige kan föräldrar få stanna med sina barn. Följa dem till skolan, hjälpa dem med läxor och uppleva vardagen med dem. Men jag är rädd för att detta är på väg att ändras..
Vi socialdemokrater har länge arbetat för att öka integrationen och för att motverka en känsla av utanförskap här i Sverige. Vi lägger och har lagt enorma resurser på att de mest utsatta känner sig delaktiga i vårt gemensamma samhälle. Vi vill lyckas skapa ett samhälle för alla! Men jag är tveksam om vi nått målet eller ens kommit in på vägen mot målet ännu.
Däremot är jag orolig för om vi, just nu, är med om att skapa ett nytt utanförskap. Kan det vara så att våra mått för att mäta utanförskap är alltför trubbiga? Mäter vi rätt saker i den föränderliga värld som vi lever i?
I flexibilitetens Sverige där alla förväntas vara beredda på att ge allt för sina arbeten och även att resa långt för att få jobb. Där en arbetsdag, inklusive resväg, lätt kan bli upp mot 11-12 timmar. I det samhället lämnas barnen kvar! Jag känner många barn som redan från ett års ålder gör mycket långa arbetsdagar i förskolan vilket även fortsätter upp i skolåldern. Dessa barn växer upp i ett samhälle med mycket lite vuxenkontakt. Deras föräldrar är långt borta, far- och morföräldrar likaså. Skolan där de går har inga extraresurser eftersom deras område inte tillhör något prioriterat mål. Men vi glömmer då barnperspektivet. Bristen på ekonomiska resurser får till följd att lärartätheten ofta är lägre där just dessa barn går. Ett barn som växer upp utan att bli sedd och bekräftad riskerar att få dålig självkänsla. Det blir en personlig tragedi för den unga person som är på väg mot vuxenlivet men även ett problem för samhället. Vi behöver unga människor som vågar, vill och kan! Om det nya samhället kräver en flexibel arbetsmarknad måste vi även se till att ingen lämnas efter. Vi behöver ett barnperspektiv oavsett i vilket område barnen växer upp i.